Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oaktadt jag alltjemt går till mina sjuka
barn. 0, hvad Gud är god!
Broder Bergman, som också haft
kopporna, men nu är frisk, måste under sin
sjukdom ligga bland de koppsjuka gossarne.
En hel natt låg en gosse, som dött i
kopporna, också i samma rum, och då man
kom in på morgonen, var der en
blandning af liklukt och rökelse så qväfvande,
att allt vände sig i en, men Bergman var
lika glad och frimodig ändå. Ni skulle
ha sett honom, då de kommo och buro
honom i en säng, ända från Mensa, der
han sjuknat. Det var fyra dagars väg och
han hade sår af kopporna öfver hela
kroppen, men var ändå lika glad. Han är
alltid nöjd och vid friskt mod, just som en
missionär behöfver vara.
Utom sjukdomen råder stor nöd rundt
omkring oss. Nästan all boskap är utdöd
af pest, så att köttet är nära nog dubbelt
så dyrt, som förr. Gräshopporna ha ätit
upp säden, så att folket vandrar ut från
byarna. Alla komma hit och söka hjelp
hos oss. Stora moln af gräshoppor flyga
förbi oss ut till Röda hafvet och då skulle
ni se huru barnen med skrik och viftande
söka hindra dem från att slå ned på deras
små trädgårdar.
Öfverallt ha nya kyrkogårdar uppstått,
en tätt intill vår, der de begraft abessinare.
Det är rörande att se, huru de sökt att
komma oss så nära, som möjligt.
Jag läste i går en skön betraktelse öfver
orden: »Jag vill vara deras Gud», och det
är trosstärkande att tänka på, huru i det
löftet ligger en stor ocean af nåd. Om vi
gifva oss ut och simma deri evigheten
igenom, skola vi ej finna någon strand, och
om vi dyka än så djupt ned, ingen
botten. Så är det. Tanken fortfarande i bön
på oss» —
I ett annat bref heter det:
— »0, hvad Herren är god i all sin
ledning med oss! Mig har han under hela
denna sjukdomstid hulpit så, att jag fått
sluta hvarje dag med tack och lof till
honom. Och huru godt är det icke att hvarje
afton först få krypa på knä och sedan i
sin säng! En riktigt kär jul hade vi äfven.
Jesus tog sjelf bördan och allt gick så
ledigt.
Annandag jul gjorde Hulda och jag en
ridt till Arkiko och det var skönt att
komma ut på den stora, vida slätten. Den
nykomne italienske läraren var med oss, och
hade på förmiddagen en bibelstund med
soldaterna i Rodéns läsrum. De kommo
efteråt och bådo om ett samtal. På
qväl-len samlades de åter omkring Guds ord.
Han stannade qvar några dagar för att vinna
en skörd för Guds rike, det Gud honom
gifve! På aftonen vände Hulda och jag
tillbaka efter en riktigt god dag.
Jag är i allmänhet mycket starkare efter
resan till Europa, och bäres af Herren
öfver djup och höjder. O, hvilken salighet,
att lefva evighetslifvet med Gud, ja, att
få lefva det midt i de små jordiska
förhållandena! Helsa alla!
Din Emelie Lundahl.
––––––––
Ur stenkolets historia.
(Efter BucMey’ m. fl.)
L
Ufrag en bit stenkol, tälj af ytan så att
ijk den blir jemn och slät och kom så
*-v’ hit till mig, så skall jag berätta dig
litet ur den svarta klumpens historia.
Du fruktar kanske att den icke kan blifva
så rolig, som en annan historia, men då
bedrar du dig. Vänta blott, så skall du få
höra huru oändligt mycket den varit med
om, och huru länge, länge, länge den
funnits till.
Betrakta vi noga en af de släta ytorna
på kolbiten, så finna vi att en mängd fina
linier gå tvärs öfver den, så tätt att de
nästan likna bladsnitten i en bok. Bryter
du forsigtigt sönder kolstycket utmed en
af dessa linier, så skall du finna ett fint
kolpulver liggande i springan, och du börjar
kanske misstänka, att kolbiten bygts upp
i mycket tunna lager, mellan hvilka ligger
ett svart pulver.
Vi veta att kolet brinner, att det
åstadkommer låga och värme tich förstå deraf,
att solstrålar på ett eller annat sätt måtte
hållas fångna derinne. Detta för vår tanke
till växterna, som uppsamla solstrålernes
kraft i sina blad och gömma svart kol
äfven i det hvitaste och renaste ämne de
innehålla.
Vårt kolstycke har äfven uppkommit af
växter, som torkats och undergått stora
förändringar, men hvilka ännu hafva
förvarade i sig många solstrålars kraft, som
kan frigöras, då de brinna. Kolet
anträffas i jordskorpan uti bäddar eller flöteer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
