Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vexla från en tum ända till elfva
alnar i mäktighet, i förening med lager af
sandsten, lera och kalksten. Hvarje
sten-kolsflöts hvilar på en bädd af lera, nu
hårdnad till skifferlera, hvilken är genomborrad
af talrika, lodräta växtrötter. Denna
»underlera» är tydligen den gamla mark, på
hvilken stenkolsskogarne växte. Ofvanpå
hvarje stenkolslager är ett lager af skiffer
eller sand, hvilket kallas taket, och
hvar-uti man ser otaliga stammar och grenar
af olika slags växter. Det är icke ovanligt
att uti sjelfva stenkolet finna trädstammar
i upprätt ställning. I det s. k. taket
påträffas fullständiga aftryck af växter och
deras blad, isynnerhet ormbunksblad samt
vassrör.
Då man sålunda finner rötter nere vid
golfvet eller på underleran samt blad och
stammar i taket, måste ju den deremellan
liggande kolmängden hafva uppkommit af
växter. Deraf att detta lager blifvit så
pressadt och förändradt ha nästan alla spår
af blad blifvit tillintetgjorda; och endast
den, som är van att göra undersökningar
med mikroskopet, kan se lemningar af
väx-j ter i tvenne kolskifvor.
Af dessa lemningar har man emellertid
kunnat taga reda på, hvilka nutida växter
dessa kolbäddens växter äro lika, och det
| är underbart att tänka, det de stora träden
i kolskogarne, af hvilka man funnit
exemplar med stammar från tio eller femtio fots
! höjd, nu företrädas på jorden af endast
| små obetydliga växter, knappt någonsin mer
än två fot och oftast endast ett par tum
höga. Af de ormbunkar, som under
sten-| kolsperioden växte i norra Europa, synes
största delen hafva kunnat jemföras med
; de jättestora, trädartade ormbunkarne på
I Nya Zeeland och i Sydamerika och våra
j nutida små buskväxter måste då hafva
kunnat mäta sig med våra vanliga
barrträd. De växter, som gifvit upphof åt
stenkolet, synes hafva varit af en yppig
frodig-| het och vittna icke allenast om ett fuktigt
utan äfven om ett varmt luftstreck. Man
I känner till flera hundra växter, som
fun-| nos under kolperioden, och hvilka till större
eller mindre mängd ingå uti sjelfva kolets
sammansättning.
Dessa växter hade inga verkliga blommor
utan endast frögömmen, och som de hade
all marken för sig, växte de kraftigt och
blefvo stora, präktiga träd. När blommande
växter började finnas, utträngde dessa
småningom de gamla jättarne från stenkols-
lagren, så att de krympte och krympte år- j
hundrade efter århundrade, tills slutligen
deras barnbarns barnbarn, tusen
generationer senare, icke kommo längre än till att
lyfta sina små hufvuden ett eller ett par
tum högt på hedar och träsk.
En hvar kolflöts motsvarar i sjelfva
verket en forntida landsträcka, troligtvis en
nästan jemn och sumpig slätt med föga höjd
öfver vattenytan, just såsom det i våra
dagar finnes trakter af många hundra
qvadrat-mils vidd vid mynningarne af stora floder,
såsom t. ex. Missisippi och Ganges. Den
närmast under kolbädden liggande »underleran»
med sina otaliga rötter är den tidens
verkliga mark, hvarur uppsköto väldiga snår af
ormbunkar, räfsvansar m. fl., som täckte dessa
forna slätter från hafvet ända upp till
hög-ländtare ställen. Sjelfva stenkolet är den
långsamt och gradvis under oändligt långa
tidrymder hopade massan af löf, grenar,
stammar och frön från denna yppiga
vegetation, som nu är hårdnad och genom
öf-verliggande bergmassors tyngd
sammanpressad till blott en obetydlig del af den
ursprungliga volymen. Oräkneliga
generationer af växter måste hafva lefvat och
dött, innan den mörka och rika växtmyllan
kunnat samla sig till en tjocklek,
tillräcklig att bilda en enda fot stenkol, men
slutligen antages att den gamla landytan
börjat sakta sjunka under hafvet, hvarigenom
de en gång så grönskande slätterna
småningom betäcktes med oceanens saltvatten.
Många af skogens jättar måste hafva fallit
der de stodo, men andra åter motstått
vågorna tills rot och stam voro begrafna många
fot djupt i lera och sand, som helt stilla
hopat sig deromkring.
Det så kallade taket är sålunda första
samlingen af slam, som hopats på den
blifvande kolbädden, och vi kunna
deri-genom lätt förstå, hvarför det är så rikt
på stammar och blad af ormbunkar och
andra växter och hvarför det så ofta är
genom borradt af upprättstående trädstammar.
På detta sätt förklaras huru en
stenkols-flöts bildats. Men i ett enda kolfält finnas
ofta femtio, ja, kanske hundra sådana
kol-flötsar, den ena öfver den andra och
mellan dem lager af lera och sand. I detta
fall kunna vi antaga att efter tillkomsten
af den första stenkolsbädden på ofvan
anförda sätt landet återigen höjts öfver
hafvet genom någon af dessa rubbningar
(höjning och sänkning), hvilken vår jordskorpa
i vissa trakter ofta varit underkastad. Snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
