Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oljor, så att endast kolet fins qvar, hvilket
griper luftens syre och brinner utan låga.
Koks är rent kol, som frambragts genom
att drifva ut oljorna och gasen ur kolet.
Den gas vi bränna i våra gaslågor är en
del af den gas, som drifvits ut.
Vill du sjelf försöka huru detta går till,
så kan du taga en tobakspipa, fylla
hufvu-det med litet pulveriseradt stenkol, samt kitta
till dess mynning med vanlig lera. Om du
sedan låter piphufvudet stå öfver en
spritlåga, tills det blir starkt upphettadt, så
ut-drifve3 gasen genom pipans munstycke och
antändes lätt. På det sättet tillverkas all
vår gas, endast med den skilnad, att man
använder stora jerncylindrar att upphetta
kolet i och leder gasen till stora
plåtcisterner, i hvilka den förvaras, tills den skall
användas.
Att kol kan innehålla så mycket tjära,
olja och gas förstår man lätt, då man
tänker på huru mycket sådana ämnen finnas
i växter, särskildt i deras frön. Låtom oss
komma ihåg mandelolja, lavendelolja,
nej-likolja och terpentinolja, som erhålles ur
tallar och hvaraf tjära göres. Man kan
understundom till och med se i en kolbrasa
huru tjärdroppar sippra ut och bilda svarta
bubblor, hvilka brista och brinna. Af
sådan tjära var det, som James Young först
tillverkade den fotogen, hvilken vi bränna
i våra lampor.
Bensolen hemtas äfven ur samma ämne.
Af denna erhålles en vätska, kallad anilin,
af hvilken så många vackra färger göres,
såsom anilinrödt, anilinblått m. m., och
hvad som säkert slår er med förvåning,
äfven essencer, med hvilka tillsättes olika
smak på dropskarameller och andra
sötsaker, som I alla väl kännen till och tycken
om. Hvem skulle kunna tro att man af
stenkol äfven kan få något sådant?
Vi hafva nyss nämnt att stenkolsverldens
växter saknade blommor, och dock se vi
att långt, långt efter deras död gifva de
oss många skiftande färger, lika praktfulla,
som någonsin nutidens växtverld har att
bjuda på.
Mycket hafva vi dessa växter, som lefde
för så länge sedan, att tacka för. Kanske
skulle de sjelfva — om de kunnat tänka
— tänkt att de icke voro till synnerligen
stor nytta i verlden medan de lefde. Inga
blommor egde de, och ingen fans att
beundra deras präktiga löfverk; endast reptiler,
syrsor och qväkande grodor. Allesammans
lefde de och dogo på en och samma fläck,
slägte efter slägte, utan att synas uträtta
något godt. Så blefvo de begrafna i
jordens inre, och der pressade tills de
förlorade både den skapnad och skönhet de förut
egt, samt slutligen förvandlade till svart
kol. Århundrade efter århundrade,
årtusende efter årtusende lågo de der, utan att
någon tycktes bekymra sig om dem.
Slutligen en dag, då menniskan redan
lefvat länge på jorden och bränt ved för
att få eld och småningom bränt träden i
skogen, upptäcktes det, att den svarta
stenen kunde brinna. Ifrån och med den
dagen har stenkol för hvar dag blifvit mer
och mer till gagn. Utan stenkol skulle vi
sakna bränsle i våra spislar och ljus på
våra gator, då träden i våra skogar snart
taga slut. Utan stenkol skulle det ej
finnas några ångmaskiner och följaktligen inga
af de många stora fabriksanläggningar, som
nu finnas och som lemna de fattiga arbete
och gifva oss varor för bättre pris än förr.
Inga jernvägar skulle finnas och inga
ångbåtar, utan vi fingo som förr i tiden nöja
oss med skakande skjutskärror och
långsamma segelfartyg.
Vi kunna derför med allt skäl säga, att
dessa träd och växter, som lefde för
årtusenden sedan, och hvilka då ej tycktes vara
till så stort gagn, uträttat utomordentligt
mycket, och deraf lära att det icke finnes
något inom Guds skapelse, som ej fått sin
uppgift, och att icke ens det minsta lif kan
förintas; ty allt hvad Gud har skapat, har
han afsett för något vist ändamål.
Gifven ära åt vår Gud, åt honom,
klippan. Fullkomligt är hans verk, ty allt det
han gör är rätt! (5 Mos. 32: 4.)
––-I«M––
Ett blad ur en liten pilgrims dagbok.
tror att tant Fanny är den bästa tant på
VV jorden, men jag önskar bara att hon icke
ville se på mig på det der sättet. Bet är ett sådant
lugnt, kallt, öfverlägset uttryck i hennes ansigte,
då jag törnar emot allting, att det nästan kunde
göra mig tokig. Jag vet ju så väl, att hon aldrig
skulle kunna låta vällingen koka vid eller sota ner
sina armar upp öfver armbågarne, eller spilla
kokande vatten på fötterna, som jag gjorde i dag.
Nej, hon skulle vandra in i köket med lugn
värdighet och ett bländande hvitt förkläde, hvilket
| skulle vara lika fläckfritt, då hon gick ut igen;
och hon skulle endast behöfva vända sig om ett
par gånger för att „få hela middagen lagad och
färdig på bordet. Ah, jag stackare.
I dag tittade hon in till oss vid tretiden och
frågade om jag ville gå ut med henne en stund.
Hade jag blott kunnat, huru roligt skulle det ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
