Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 BARNENS TIDNING. [N:r 10.
hon förmådde det ej. Fruktan att förlora både Olle och Majros var mer än hon kunde bära, och overksam sjönk hon ned på
tröskeln till det lilla hem, som snart skulle vara en rykande ruin. Det svartnade för hennes ögon och hon förmådde ej röra sig. Olle sprang emellertid på, och det var ej svårt för honom att veta hvartåt han skulle vända sina steg, ty den stackars kon lät höra ett ängsligt råmande och snart
urskiljde han genom röken de yttre dragen af Majros, som stod på en bergklint, dit elden ännu ej hade nått. Han påskyndade sina steg och försökte att locka på sin vän, men röken var så tät, att han ej kunde öppna läpparne utan fara att qväfvas. Han lyckades komma fram till Majros. Der var röken ej fullt så tät. Han kunde andas något lättare och försökte att se sig omkring, för att taga reda på hur han
klokast skulle företaga återtåget. I norr genomglöddes nu röken af en
sammanhängande eldmassa, och se, der han nyss sprungit fram, fräste och sprakade det redan i den torra ljungen. Återvägen var spärrad. I vester hade elden hejdats i sin
framfart af den kala bergklint, på hvilken han och Majros befunno sig, och enda utvägen till räddning var, att försöka komma-ned åt den motsatta sidan, hvarifrån han
kommit upp; men deråt var det brant och
besvärligt och Majros stretade emot. Hon råmade ursinnigt och ville gifva sig utaf mot elden. Olle gaf sig dock ej. Med okuflig
ihärdighet höll han fast i svansen på den
motspänstiga kon och drog henne med sig
utför berget. För en stund tycktes de
undkomma faran och redan såg Olle den ljusa strandbrädden af den lilla sjön skymta fram genom röken. Ännu blott en liten bit af skogsmarken att arbeta sig igenom och de skulle vara i säkerhet. Men elden var snabbare. Åter hörde Olle det fräsande, sprakande ljudet framför sig: det brann omkring honom. Här fans intet val. Han och Majros måste trampa på den brinnande ljungen. För Majros gick det väl an, hennes klöfvar voro ej så ömtåliga; men Olle var barfotad och på honom kunde bokstafligen tilliimpas uttrycket att »det sved som eld» för hvarje steg han tog. Hans själsspänning var dock allt för stor, att han för ögonblicket mycket fäste sig vid svedan och då målet var vunnet och han hade Majros med sig på den fuktiga sanden, var det blott jublande fröjd i hans rop: »Mor, mor, här är Majros!» Och mor Maja Stina kunde gråta
glädjetårar öfver sin gosse och öfver Majros, ehuru elden redan fattat uti stugan och det lilla bohaget nere vid sjön var allt, som fans qvar af det hem, hennes idoga händer
under så många år sträfvat att upprätthålla och förkofra. Det var en svår tid, som följde. Det lilla hemmet var sköfladt och nedbrändt till grunden, och härjad och spöklik stod
skogen deromkring efter den stora
skogsbranden. Att åter uppbygga stugan kom ej i fråga. De husvilla fingo till en början husrum hos en bonde, som lät dem bo i en
brygghuskammare öfver sommaren. Till hösten måste de se sig om på annat håll. Det var då det stora beslutet fattades,, att familjen skulle flytta in till närmaste stad, der familjefadern, som var en duktig arbetare, hade godt hopp om att få
sysselsättning vid en der pågående
hamnbyggnad. Och flyttningen företogs redan på
sensommaren. Majros, den kära ur elden räddade
Majros, måste säljas. Hvad som för öfrigt
fans-qvar af bohag rymdes lätt på ett hästlass och räckte dock till att nödtorftigt möblera den lilla kammare de hyrt i staden. Hvad »Ollegossen» angick, hade branden för honom mycket känbara följder; ty om än förlusten af barndomshemmet ej grep honom synnerligt djupt, upptagen som han var af allt det nya och ovanliga som hände och de förändringar, hvilka denna förlust medfört, var deremot smärtan i de brännsår han fått under fotterna något, som ej så lätt förjagades, sedan den första
själs-spänningen var förbi och naturen tog ut sin rätt. Veckor förgingo innan de svåra
brännsåren läktes och äfven sedan de voro liikta fortforo fotterna en längre tid att vara.
ömma och svullna. Denna pröfning vår ej lätt att bära med tålamod, men
»Ollegossen» var tålig, det tyckte ej blott mor Maja Stina, utan också alla andra, som sågo
honom, och främst bland dessa kyrkoherden i församlingen, som var en hjelpare i
nöden och bistod mor Maja Stina med både råd och dåd i vården af hennes gosse. (Forts.) -—-oäi«-—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
