Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från svenska bygder.
Resebref till de hemmavarande.
Af Georg K.
(Med planch.)
På ångbåten d. 22 aug. 188 .
Så äro vi nu åter på svensk botten, men med
saknad sade åtminstone jag Norge farväl. Jag
liar under denna färd riktigt lärt mig älska vårt
broderland, och då jag tänker på de många
präktiga och vänliga norska vänner vi under resan
sammanträffat med, känner jag mig helt varm
i hågen. »Tänk», sade jag till morbror Kristof,
då vi vinkat vårt sista afsked till kandidat Cr.
och af det obevekliga, känslolösa lokomotivet i
hastig fart rycktes bort från det vackra
Kristiania, »tänk, morbror, om lyckan vore god, kunde
ju jag lika väl som någon annan få blifva den
svenske stipendiaten vid Kristiania universitet!»
»Pojkvasker», sade morbror Kristof på sitt eget
godmodiga sätt, som gör att man aldrig kan
blifva ond på honom, äfven då han begagnar
sådana nedsättande benämningar, »skaffa dig
först den hvita mössan».
»Naturligtvis, den förutan kommer man icke
till något universitet. Ja, få se — om tre år!»
Fredrikshald var den sista norska ort vi
besökte. Den lilla staden har en vacker
belägenhet på begge sidor om Tistedalselfvens mynning,
under det höga berg, hvarpå Fredriksstens
fästning är bygd. Fästningen är ju den
intressantaste punkten i hela Fredrikshald med omnejd,
och endast för att bese den och den plats, der vår
store konung Karl XII stupade, hade vi stigit i
land. Vår färd styrdes således genast dit. I
norska historien intager staden en framstående plats
för den tapperhet, hvarmed den tillbakaslagit
fiendtliga angrepp. Ej mindre än 3 år å rad,
1658, 59 och 00 försökte svenskarne upprepade
gånger att bemäktiga sig den då ännu både
obetydliga och obefästade platsen, men .förgäfves.
Borgarne försvarade sig tappert, dels allena, dels
understödda af soldaterna. För att visa dem
sin erkänsla härför tillerkände konung Fredrik
III staden sedermera stora privilegier och gaf
densamma, som förut endast hette Halden, dess
nuvarande namn, Fredrikshald. De under
kriget anlagda skansarne btefve äfven derefter
ombygda och utvidgade till en fullständig fästning.
1716 hade den lilla fästningen åter en hård dust
att utstå af svenskarne, hvilka do"ck med
oför-rättadt ärende slutligen måste draga sig tillbaka.
Två år senare eller 1718 var det, som Karl den
tolfte började den ödesdigra belägring, hvaraf
minnet ännu väcker vemod i hvarje sann
fosterlandsväns hjerta. Och den 30 nov. samma år
var det, som han, vår store, tappre konung Karl,
stupade i en af dess löpgrafvar. Det var med
underliga känslor vi stodo på samma plats, der
han i det Ögonblicket säges hafva stått. Jag
tyckte mig i tankarne se hans kraftfulla,
spänstiga figur i denna om okufligt mod och
djerf-het vittnande ställning, i hvilken man oftast ser
honom afbildad, och några ögonblick derefter
ett lik, blek och stel med blodet flödande från
skottsåret vid tinningen. Den sorgliga platsen
utmärkes af ett monument, som 1860 upprestes
genom bidrag från hela svenska hären.
På torget i närheten af hamnen är upprest en
obelisk till minne af de tre tappre härförarne
Hans och Peter Golbjörnsen samt Peter
Nordmand, hvilka 1716 försvarade staden mot
svenskarne.
I Strömstad lade ångbåten till så kort, att vi
endast liunno gå ett hvarf omkring stadens
förnämsta promenadplats Laholmen och kasta en
flyktig blick in i societetshuset. Staden ligger
på några strandklippor på ömse sidor om
Strömsåns utlopp i Kosterfjorden, omgifven af ödsliga,
[ idel nakna berg, mellan hvilka några mindre
1 odlingar bär och der sticka fram. I historiskt
afseende eger kanske Strömstad sin största
märkvärdighet, ty under de gamla ofredstiderna
mellan Sverige och dess vestra grannar, var det
alltid stackars Strömstad, som fick sitta emellan.
Vid Lysekil låg ångbåten endast så många !
minuter att några på bryggan väntande passa- I
gerare liunno stiga ombord. De många
kringspridda små husen och villorna se rätt
hemtref-liga ut, omgifna af mer eller mindre försigkomna
trädgårdsanläggningar. Alla sommargästerna och
särskildt de många barnen förläna det hela lif
och rörelse, men o, huru ensligt här måste vara
om vintern! En mängd mindre och större
fisklägen foro vi förbi under vägen från Strömstad till
Göteborg. Somliga sågo ganska inbjudande ut,
men nog tycker jag det skall fordras lång tid,
innan näsan hunnit vänja sig vid den gräsliga
lukten från all till torkning upphängd fisk.
I Marstrand stannade vi öfver natten och
fortsatte ej förr än följande middag. På morgonen
före frukost gjorde vi i sällskap med ett par af
morbror Kristofs vänner bland badgästerna en
ganska lång segeltur. Det blåste duktigt och
jag njöt i fulla drag borta hos skepparen, med
hvilken jag genast från början ställde mig väl. Det
var en väderbiten gammal sjöbuss, som sade sig
hafva tagit mer än ett »nappatag» med hafvets
konung och hitintills alltid behållit segern.
Alltifrån sin tidigast barndom hade han vistats på
hafvet och att segla så att läsidans reling skar
under och kölen synes upp mot vattenytan,
ansåg han som ett lekverk. Hade vi varit
ensamma i båten skulle jag fått se huru det går till,
sade han, men nu fruktade han att de »gamle
herrarne» icke skulle finna det lika nöjsamt
som vi. Och då jag halft på skämt frågade
morbror Kristof, uppstod ett högljudt protesterande.
Det var roligt att höra den gamle fiskaren tala
om sillfisket och huru detta tillgår.
Fasaväc-kande ondt få de arma fiskarena slita under den
tid fisket varar. Redan i november och
december börjar sillen i stora stim närma sig kusten.
Sedan går han längre in och breder ut sig allt
mer, mest dock kring Marstrand. I början är
han fet, men mot fisktidens slut i mars magrar
han mer och mer. Det vanligaste fiskredskapet
är den s. k. vaden, dels sådana som användes
på djupt vatten, snörpvadar, dels sådana, som
läggas ut invid land. landvadar. Vadarne äro
väldiga noter 10—12 famnar djupa och ända från
30 till 120 famnar långa. De äro äfven dyra
pjeser och kosta allt efter storlek och
beskaffenhet från 400 till 2,000 kronor.
Snörpvaden sättes rundt omkring stimmet,
derpå snörpes botten tillsammans medelst trossar,
så att den bildar en ofantlig håf, i hvilken
sillen är innestängd. Landvaden déremot sättes
ut till hela sin längd, parallelt med stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
