Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 BARNENS TIDNING. [N* »•
på 3 timmar och 35 minuter och med
generalens tillåtelse skulle hela vägen hållas fri, så att intet hinder kunde uppstå för ryttaren. En stör fest skulle hållas för denne, om han vunne, och en grann löfsal var upprest till hans ära, prydd med
flaggor. Han vann, men hans häst hade
vrickat ena foten, så att mannen kom gående, svettig och uttröttad, så att han med nöd kunde föra handen till kasken och besvara helsningarne. Heilu säger att en snabb abessinsk ryttare på 8 å 9 timmar kan göra samma färd. Det var en hjeltebragd i dessa branta bergstigningar, men det gjorde oss ondt om den stackars hästen. Från Sabargoma stego vi uppför
Rara-liöjden till Genda. Här liksom ända till Asmara äro vägarne utmärkt väl lagda af italienarne. Det var annat att gå dem nu, än för 15 år sedan, då jag gjorde min
första bergsfärd här. Den gamla vägen går nästan rakt upp, den nyanlagda deremot i zigzag, så att man småningom stiger uppåt. Ett sådant arbete hafva italienarne nedlagt här. Den skönaste bergsluft strömmade oss till mötes, jemte en ljuflig mandeldoft, och allt efter som vi stego uppför sågo vi
böljande, grönskande dalar under oss, och
sedan Gendaslätten, der italienarne ha ett fäste. Den är numera tätt bebygd, medan fordom blott en och annan muhammedan der slog upp sitt tält. Vägen gick småningom allt högre tills vi kommo till Belesahöjden. Så långt vi kunde följa Asmaravägen var allt väl, men snart nog måste vi lemna den för att gå in på Bellesavägen, som är igenvuxen,
stenig, smal och svår, då folket i trakten icke gör så mycket, som bryter en qvist för att hålla den öppen. Värst var det för
stackars Hulda, ehuru bärarne, som sagdt, gjorde allt hvad de kunde för att underlätta
färden för henne. Så sprungo t. ex. de som voro lediga i förväg och böjde undan
qvi-star och grenar, för att bereda väg för
bärstolen. Den tvärbranta uppstigningen för Bellesaberget var emellertid allra värst. Der stod bärstolen mången gång rätt upp och ned, och då vi sågo barnen, som voro i förväg klättra som små stengetter rätt
öf-ver oss, undrade vi huru det skulle vara möjligt att komma efter dem ditupp, men det gick. De sjuka måste bindas fast på mulåsnorna, efter de ej kunde stiga af och gå uppför de svåraste branterna. Det var tre afsatser på berget, och vid alla tre hvi- lade vi ut. Vid den sista kom broder
Bergman oss till mötes. Du kan föreställa dig huru lyckliga vi kände oss, då vi nått
höjden och hade högplatån framför oss samt närmast oss Bellesabyn och vår kära kulle, som helsade oss med sina runda hyddor, med de höga, spetsiga grästaken. Herren välsigne oss på denna plats och låte os3 blifva till välsignelse! Många af våra
vänner här förde till oss gåfvor, såsom bröd, mjölk och smör. Nu något litet om hyddorna. Deras
storlek kan du förstå, då nära 33 flickor kunna rymmas i en af dem. Väggarne äro af
gråsten 2l/2 fot tjocka och sex fot höga, med två gluggar uppe vid takfoten. Taket är trattformigt, hopfogadt af käppar och gräs. Hulda säger att man på landet hemma i Sverige bygger sådana potatiskällare, fastän man der belägger taken med jord. Vid takfoten ha vi till följd af den tjocka
väggen en hylla, som går rundt omkring
hyddan och frestas man att der rada upp allt möjligt, såsom burkar, ljus, väskor och
påsar. Bergman hade skaffat oss likadana
sängar som i M’Kullo, och dessa sängar
utgöras af en ram med fyra ben, inflätad med remsor af djurshudar. Der sängarne stå hade han strött tjockt med gräs, för att göra det litet varmt, ty här är duktigt kallt, och fastän vi om nätterna breda på oss så mycket vi hafva, frysa vi ändå. Hungersnöden i M’Kullo var, då vi
be-gåfvo oss derifrån, skriande och dödligheten stor. Infödingarne gräfde endast något litet för de döda och öfvertäckte dem med lös jord, så att hundarne och hyenorna drogo fram liken och stanken från kyrkogården var förfärlig. Bed för oss! Din Emelie. —mm— Den sista färden. (Med planch.) ’ T jeckningen å sidan 148 är en afbildning }–lh af den finske målaren Albert Edetfelts ^ gripande tafla: Ett barns likfärd. Stilla glider båten med kistan fram öfver det lugna vattnet. Vägen till kyrkogården är lång, men likväl följer det ena årslaget blott långsamt efter det andra. Det är som om sqvalpet i vattnet skulle störa den stilla sorgen. Ty sorgens språk tala de tydligt, dessa i slit och släp hårdnade anletsdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
