Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Far och mor, gamla mormor och lilla
syster följa den bortgångna lilla, som en tid
varit hemmets solsken och glädje, den
färden är dem tung, dock ljuder det från
djupet af deras hjertan: »Herren gaf och
Herren tog, välsignadt vare Herrens namn».
I ––-c®–––
En liten syster.
(Med plaaeh.)
Set var så tyst öfverallt, skördefolket
höll middagsrast, till och med de
flitiga bina hade tagit sig en liten stunds
ledighet, fåglarne sofvo i värmen, och Maja
sof visst också, åtminstone var det icke
långt ifrån att hon gjorde det. Maja var
fyra år och hade hvarken bror eller syster;
derför var hon ock så stillsam af sig, och
ansågs vara ovanligt snäll. Nu satt hon
på sandhögen och byggde en fårkätte af
småsten och lade tallkottar inuti, som skulle
föreställa får; dessemellan nickade hon allt
oftare.
Då hände något märkvärdigt. »Maja»,
sade en surrande röst alldeles i hennes öra.
Maja tyckte att det lät som om en stor
humla hade hviskat hennes namn; men j
hon var för sömnig att se efter, derför
nickade hon igen. »Maja», surrade det åter,
det var tydligen humlan, »jag skall tala
om något för dig». Maja nickade igen, och
humlan fortsatte: »Vet du, att djupt inne
i skogen står en hvit björk med mossa rundt
omkring. I mossan, alldeles invid
björkens stam, är ett humlebo; dernere surrar
det dagen om. Vi humlor bo der, och om
morgonen flyga vi ut i verlden och surra
och skrämma alla små barn, som tro att
vi vilja sticka dem. Men vi stickas aldrig,
vi samla honung ur blommorna dagen lång
och flyga kring menniskorna på fältet, på
vägen, på ängen och i stugudörren och höra
dem tala och de tala om allting, ty de tro
inte att humlorna kunna höra dem. I går
surrade jag förbi fönstret i qvarnen;
der-inne satt mjölnarmor vid vaggan och sjöng;
hennes egna barn lekte omkring henne och
vid vaggan stod en liten främmande flicka,
som kommit med krusbär från sin mor till
moster i qvarnen! Ville du gerna ha en
sådan liten en der hemma, Maja? frågade
moster, och lillan sträckte upp sina små
knubbiga armar och skrek och skrattade.
Då sade Maja: ’Ja, det vill jag visst, ack,
om jag bara hade en liten bror!’ Nå, Maja,
vill du det ännu?» — »Ack, ja», suckade
lilla Maja längtansfullt, och upprepade hvad
humlan sagt: »det ville jag visst, det!» —
»Vänta bara!» surrade humlan så högt hon
förmådde, och Maja reste sig upp alldeles
yrvaken för att höra efter hvad hon nu
skulle få veta. Men det kom intet mer,
och då Maja gnuggade sömnen ur ögonen,
såg hon en stor surrande humla på en
blomma i närheten, men den sade ingenting
alls. Kanske hade hon också bara drömt
allt det andra.
Men hvad hon ej drömde det var, att
efter en liten stund kom moster i qvarnen
ut ur stugan, der hon varit och helsat på
Majas mor under det Maja sofvit.
»Vill du följa med till qvarnen och helsa
på lillen?» sporde hon.
»Ja, det vill jag visst», sade Maja på sitt
vanliga vis.
»Kom då», sade moster, och satte Majas
hufvudkläde tillrätta, och så gingo de, ty
qvarnen var ej långt aflägsen.
Maja fick mycket roligt bland alla
barnen, och då det led mot sängdags, sade
moster, att hon skulle få ligga hos Lena i
natt, det hade mor lofvat. Det gjorde Maja
gerna, och både den natten och ett par
j följande fick hon ligga i Lenas säng, ty
så länge stannade hon i qvarnen.
På tredje dagen blef Maja hemsjuk, och
då fick hon också gå med ett stort knyte
äpplen i handen. Då hon kom hem, hörde
hon på gården något, som hon aldrig hört
förr derhemma: ett skrik, ännu spädare än
af lillen derborta i qvarnen. Hon sprang
vidare, och derinne stod en vagga, likadan
som den i qvarnen, och deri —
»Du har fått en liten syster, Maja», sade
mor; »ä.r du inte glad?»
Jo, glad var hon, derom var intet tvifvel.
»Nu har jag en med», jublade hon, »mor,
det har jag vetat förut, det hviskade
humlan till mig!»
»Det har du drömt», svarade mor, och
det hade hon nog rätt uti.
Maja är nu sex år och lilla syster snart
två, och der de sitta vid stättan i
sommarsolen, der fåglarne Bjunga och humlorna
surra och skördefolkets lior gå, och lillan
skrattar och skriker, är det svårt att säga
hvem som ser gladast ut, lillan eller Maja
eller mor, ty glada äro de alla tre och det
hafva de skäl till. Men när modern ser på
barnen går det ändå liksom en suck öfver
hennes läppar: »Gud välsigne de kära små!»
––WäBw––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
