Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När morgon gryr — när sol går ner.
®Gud, till dig jag skådar opp,
JDu är min tillflykt och mitt hopp,
Du omsorg om mig bär.
\ Du kläder liljorna i prakt,
i Du föder fågeln, och du sagt
) Att jag långt mera är.
När morgon gryr, då tänker jag:
Välkommen du, Guds nya dag!
Hvad helst du än mig ger
Jag taga vill med tålamod,
Allt kommer från en fader god,
Som ser till barnet ner.
När solen sen i vester går
Och dagens värf jag lemna får
Och söka nattens ro,
I Guds beskydd jag lemnar mig,
Jag vet hans englar lägra sig
Invid mitt stilla bo.
——
Willie ElIisons vingar.
FEMTE KAPITLET.
Fem veckor hade förflutit. Willie började
misströsta om, att hans föräldrar skulle komma
tillbaka, ehuru han till en början föreställt sig det.
Dagarne hade hastigt aflöst hvarandra. Willie
hade delat säng med en af värdinnans gossar,
som var mycket äldre än han, och som om
dagarne var ute på arbete. Han fick spisa med
familjen, och så länge han ännu var sjuk kände
han sig ej vara i vägen; men då han blef
starkare och kunde äta mera, började han tänka att
han icke borde öka bekymren för den
godhjer-tade värdinnan, på hvilken hushållets börda
förnämligast hvilade. Och då han en dag hörde
den sjuklige mannen otåligt fråga sin hustru:
>Hur länge ämnar du ha den främmande
pojken här? Hvarför skickar du honom inte till
fattighuset?» hade Willie snart fattat sitt beslut,
han måste bort, hvart som helst, men inte till
fattighuset. Han vågade ej omtala sin föresats
för någon af fruktan, att hans planer skulle
omintetgöras. För sista gången gick han ut med
lillan och styrde kosan till allmänningen, der
de ostörda kunde sitta tillsammans på en
skräphög och tala med hvarandra.
»Lillan, Willie skall lemna dig nu», sade han,
under det han tog hennes små händer i sina
och såg in i hennes blå ögon. »Vet du hvad
det betyder? Lillan har mor, som älskar henne,
och kattungen att leka med, men Willie,
stackars, stackars AVillie, han har ingen mor, som
älskar honom, och ingen kattunge att leka med !>
Lillan lyssnade och jollrade tills hon såg
tå-rarne rinna utför Willies ansigte, då darrade den
lilla läppen, och hon började också gråta. För
tillfället glömde Willie sig sjelf och sin sorg,
hvilken några ögonblick förut tycktes vilja
komma hans hjerta att brista, och han började skratta
för att afvända barnets bedröfvelse. Han tog
upp en söndrig tallrik från högen, der de sutto,
och lyckades få den att dansa på
fingerspet-sarne. Lillan skrattade gladt och vaggade fram
och tillbaka med sin lilla kropp och såg så löjlig
ut i sin glädje att Willie smittades af hennes
munterhet.
Han stannade flere timmar ute med lillan.
Det var värdinnans tvättdag och han visste, att
det skulle vara henne en hjelp att han
sysselsatte barnet. Slutligen var det tid att gå hem
till middagen; lillan hade sofvit en stund i
Willies armar, hon vaknade nu litet frusen och
kinkig, ehuru hon nog var tillräckligt van vid den
friska luften för att ej hafva tagit någon skada
af densamma. Willie anträdde tyst sin väg hem,
under det han då och då tryckte lillan tätt
intill sig. Slutligen uppnådde de gränden och
modern välkomnade dem båda med vänliga blickar
och hjertliga ord. Hon gaf Willie en kopp te
och-en brödkant med smör på, samt uppmanade
honom att sätta sig närmare elden. Lillan tog
hon på sitt knä och gaf henne mjölk och bröd.
Hennes sjuke man var vid godt lynne och
berömde Willie för det han var en så god
barnpiga åt lillan. Då AVillie derför efter en stund
smög sig ut i mörkret, medförde han ett vänligt
minne af dessa menniskor, som i nödens stund
visat sig som hans verkliga vänner.
Willie stälde sig vid hörnet af den gata, från
hvilken Jim, värdinnnans son, brukade komma
hem från sitt arbete. Han hade sagt farväl åt
lillan, men han ville ej göra hennes mor orolig,
hvarför han, när Jim kom i sigte, drog honom
till sig och sade:
»Säg din mor, Jim, att jag ämnar söka rätt
på mina föräldrar. Skulle jag ej komma tillbaka
i morgon eller dagen derpå, så säg henne att
hon ej skall vara orolig för mig. Och så skall
du tacka henne och hvar och en, som varit god
emot mig».
AVillie sprang sin väg innan Jim hann att fråga
något och var redan långt borta, då Jim
framförde hans helsning. Den förorsakade den goda
qvinnan en sömnlös natt. Llon kunde ej släppa
tanken på AAhllie, men efter hennes man hade
önskat att bli af med honom, återstod henne
ingenting annat än att vänta och hoppas det
bästa. Under nattens långa timmar tänkte hon
dock åter och åter på gossens sällsamma sätt
att tala och handla. Hans tålamod och
sakt-mod, under det hans föräldrar behandlat honom
så hårdt, hade mången gång kommit henne att
säga till sin man:
»Gud välsigne det lilla lammet, det är
någonting så godt och snällt hos honom, att det
kommer en att tänka på himlen, der allt är frid!»
Och då hon nu tänkte på honom, erinrade hon
sig flere ord. som AAlllie sagt, och hon uppsände j
en innerlig bön för honom, jemte det hon ock j
bad att hon sjelf måtte blifva mera himmelskt
sinnad.
(Forts.)
Stockholm,
tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
