- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
182

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 17. Löjtnant Hårds bragd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Af allt krig är striden man mot man i en trång
löpgraf det förfärligaste.

Fröken Lena vred sina händer i förtviflan, hon ville
fly, men benen buro henne icke.

Nu hade snapphanarne uppe i skogens mörker märkt
hvad som föregick. Glömmande all försiktighet för att
bistå kamraterna, sågos de i en mörk klunga störta ned
för backen. Men då brakade en förfärlig salva från
bastionen. Ett hagel af rännkulor, skrot och gevärskulor
sopade fram öfver backsluttningen och af den täta flock
snapphanar, som rusat ned för backen, återstod endast
en hög af lik. De få, som öfverlefvat denna salva,
störtade åter in i skogen.

Striden i löpgrafven bakom risvallen var häftig, men
blef kort. Stridsbullret där begynte aftaga och plötsligt
syntes en flock snapphanar lämna den skyddande vallen
och springande söka uppnå ett annat skydd; men för
flertalet blef det ett språng rakt in i dödens armar. De
föllo för kulor från bastionerna. Högst ett par eller tre
lyckades uppnå det skyddande dunklet.

Af utfallstruppen började snart en efter annan att bli
synlig öfver vallen. Fröken Lena räknade med bäfvande
hjärta deras antal. Några voro synbart sårade och ett
par buros öfver spången af kamraterna. Endast två
fattades — den ene var anföraren. Lena trodde att hennes
hjärta skulle brista. Hon kunde ej längre dröja bakom
fönstret, utan vacklade ned för trappan och stannade i
hvalfvet af utfallsporten. Men där hörde hon några ord
som återgåfvo henne mod och hopp. Hon hörde
nämligen gefrejter Svensson säga till en af knektarne:

»Löjtnanten ville själf tända på minan, det är
därför han stannat kvar.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free