- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
252

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 24. »Handen är blodig!»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under tiden reda till aftonvarden? Om mor åter blir vid
sans, så skall jag säga till.»

Detta förslag antogs, och snart sutto
Göingehöfdingen och junker Rud på en bänk under ett lummigt
äppleträd och blickade ut öfver sjön, på hvars blanka
spegel en lätt dimma började draga små tunna
florsstrimlor och uddar och näs allt mer och mer förtonade
sig i sommarskymningens dunkel.

»I denna vackra trakt», sade Göingehöfdingen i det
han med synbar förnöjelse lät sina blickar glida ut öfver
landskapet, »har jag lefvat min lyckligaste tid. Vi bodde
på gården då, men här vid sjön hade jag som pojke
mitt käraste tillhåll. Jag plaskade omkring i en gammal
eka, fiskade och badade, och det finnes inte en sten i
sjön, som jag ej känner. Och som yngling jagade jag
i skogarne här omkring och blef flink med bössan. Också
var jag inte mer än 18 år då Wulff Grip, det gamla
ölfatet, men en gemytlig om än underlig herre i många
stycken för resten, gjorde mig till lagstadd gårdsskytt.
Då var jag verkligt lycklig, men det har jag aldrig varit
sedan — kanske allra minst då jag trott mig vara det.
Och sedan, efter freden i Roskilde, kom jag åter hit och
stannade här länge. Då var jag en fogelfri man, på hvars
hufvud svensken satt ett högt pris, men fast nästan alla
här kände mig, fanns dock ingen, som fikade efter
blodspenningarne. Ingen förrådde mig, fast jag stundom själf
önskade att någon velat göra det. Jag var då en mycket
olycklig man, en man, som velat på egna vingar flyga
mot solen, men som blef vingskjuten och låg blödande
i stoftet.»

»Ja, jag vet, ni älskade min mor och hon älskade er.»

»Hvad, ni vet det!»

»Hon har själf talat om det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free