Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägre, att de intet se sig kunna försörja hustru och barn under de &r
de till äktenskap vore tjenligast, och när de ändtligen komma dertill,
är det ofta för sent
Ofelbart är, att flera tnsende barn härigenom årligen lemnas ofödda
i Sveriges rike, som efter allmagtens och naturens ordning borde
upp-hjelpa vårt folklösa samhälle.
Ståndspersoners barn måste länge trampa lärdomsvägen, innan de
hinna på parnassen. Lagern är en heder, men ingen föda; intet följer
den heller så hastigt deruppå. Tio, femton, tjugu år och godt tålamod
fordras ännu, innan [en ung] man kan vara viss om den ringaste
utkomst af egen förtjenst. Gifter han sig dessförinnan och hushållet ökas,
för han lof att föda och kläda hustru och barn med sin heder, som
består af idel niter, men som de intet länge nöjas dermed, måste han
oförtöfvadt sälja bort sin tur [till befordran], vid hvilken han ådragit
sig en stor gäld, och gripa till tiggarestafven. Slöjda har han intet
lärt, och syssla kan han knappt fä, sedan han blifvit förgäten af sina
förmän. Hvem vore så obetänkt om sitt väl, som i så fatta
omständigheter torde tänka på giftermål? Har [åter] en bonde en eller högst
tvenne söner, kan han gifta dem hemma att blifva sina efterträdare med
tiden, men äro de flere, anser han dem i vår nuvarande belägenhet för
en last, tror, att de af hans jord ej kunna föda sig sjelfva, än mindre
hustru och barn, och derför afråder [han] dem på det högsta från
giftermål.
Men allra kännbarast är detta tvång för vårt tjenstefolk. Att
gifta sig är för dem att med det samma blifva uslingar. Mannen kan
ändtligen få någon tjenst, om han vill lemna hustru och barn, men då
får han ingen föda för dem. Hans lön förslår näppeligen för honom
sjelf till kläder; hvem skall då föda och sköta hans arma egna, som
äro husvilla?
De hafva likväl beslutit, att uppoffra alla sina kroppskrafter till
sitt fäderneslands rykt, äro i sin fattigdom villiga, att förse det ännu
med arbetare i framtiden, och [äro] således de allra nyttigaste
medborgare, som kunna önskas; men för allt detta är ingen belöning dem
vissare, än käppen och säcken, och hvars mans förebråelse, huru tokigt
deras gifte vore. Äro dessa uppmuntringar till giftermål? Nej. Förr än
han detta gör, griper han till alla andra utvägar, som kunna vara möjliga.
Han ser sig först om efter något bondehemman, som tvingas af
folkbrist, att der kunna blifva måg. När det lyckas, är han för riket
i behåll, men annars tager han sig före något oråd; mången vältrar sig
uti de styggaste laster, dem antingen ingen eller oloflig folkökning
åtföljer; han nöter sina dagar i förtviflan och sinnesoro, och när han
föreställer sig, huru tunga hans grå hår måste blifva honom i armod
och förakt, och huru långa hans ålderdomsdagar, då ingen mer vill
vårda honom, afbryter han ofta sådana bekymmer med beslut att i tid
fly för sin olycka.
Således gå de sin gång, och deras arbete saknas bland rikets
slöjder. Om vi tillika besinna de familjer och hushåll, som af dem
genom giftermål under den högstes välsignelse kunnat upprinna, men
nu alla i Sverige saknas, blifver förlusten mångdubbelt större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
