Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nationala vinsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så enfaldiga dessa botemedel emot en obeständig kurs ock må
synas, blifva de dock de enda och sannskyldiga, utom hvilka förgäfves
någon hjelp bör väntas.
Alla äro derutinnan ense, att det tjenar till kursens fällande att
öka rikets exporter och att bringa reelt mynt i den allmänna rörelsen.
Det förra kan aldrig ske utan näringsfrihet, och annat penningefång
än genom utländsk handel är mig obekant. Är den i få händer,
underhålles genom dem nödvändigt likadana vexelkontor (fast under andra
namn) som de förra, hvilka på kursen måste hafva enahanda verkan
med dem.
Alla inrikes operationer och de allra subtilaste finansgrepp, som
icke tillika öppna den utländska handeln, äro i mitt tycke lika onyttiga,
som en fin spekulation om perpetuum mobile, eller ett vattuverk, som
skall drifva sig sjelft uti en brunn.
Påfinnaren af dem må gå så långt han vill. Det blifver ändock
dervid, att det måste stadna en gång. Och den, som varit allra
subtilast i sin uträkning, får vid sitt förslags verkställande ändtligen se, att
hela operationen varit ingen ting annat än [att] taga utur den ena
handen och lägga i den andra.
§ 30.
Så snart man uppfunnit ett nytt näringsfång, hvarmed menniskor
kunna sysselsättas, så tror man deras tillverkning vara national vinst,
oaktadt samma näring icke nöjaktigt betalar sina arbetare.
Vi anse, att det folket, som tages dertill, tillförene ingenting hade
förtjent eller kunnat förtjena, då likväl den, som utan att tigga eller
stjäla dragit fram sig och de sina, ofelbart i sin förra handtering
förtjent mera än i den nya, då inkomsten knappt förslår för honom allena,
och hans hustru med sina barn måste släpas på gatorna och lefva af
andras förtjenst.
Det är ganska nyttigt för ett folk att upptänka några nya
näringar; till äfventyrs kunde bland dem träffas en mera lönande än någon
af de förra, som i följd deraf kunde öka den nationala vinsten. Men
att genom belöningar eller andra medborgares tvång i längden drifva
ett arbete, är alltid en ofelbar förlust för nationen.
Här gäller alldeles intet det svaret, att flere kunna lefva, då
näringarna ökas; ty det är alldeles intet deras antal, som ökar vinsten
för en nation, utan endast värdet af tillverkningarna, om det [också]
icke vore uti mera än en enda näring. Så länge jorden ligger i linda,
bruken sakna arbetare och våra verkstäder stå lediga, är bekymret
om än flera handteringars drifvande i mitt tycke öfverflödigt.
Härvid faller mig i minnet Æsopi moral uti sagan om hunden,
som vid simmandet såg skuggan af köttstycket i vattnet och skulle
taga derefter, men förlorade med det samma det han fått sig i
slagtareboden. „Den som gapar“, säger han, „efter mycket, mister hela
stycket“.
Ej heller anser jag det skälet för fullgiltigt, att arbetet drifves
med införskrifna utländingar. Ty hafva de på publici dryga kostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
