Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när vi uppsöka egentliga drifljädren till landthandelns
förhindrande, så finne vi den förnämligast igen just i begär att kunna
genom sammansättningar nedtvinga prisen uppå landtmanna-varor. Be
handlande finna lätteligen, att när landthandlare uppsöka varor på
landet, eger landtmannen fall frihet att betinga priset på sin vara och
antingen behålla, eller aflåta den. Men om han kommer med den till
staden, på en eller flere mil, nödgas han föryttra den till det pris,
som der bjudes, emedan hans förlust blefve ännu större, om han vill
föra sin vara hem igen.
Detta verkar väl icke så mycket uppå de nödvändighetsvarors
pris, som förtäras i staden, emedan en och hvar bjuder på dem, allt
som han är nödig om dem. Men med de varor, som staden föryttrar,
är dét en helt annan beskaffenhet. Der kan en societet uppköpa allt
genom en enda man. Den fastställer efter sitt intresse prisen, som
ingalunda äro de högsta; derföre är det en hufvudsak i deras
egennyttiga handelssystem, att varan af bonden sjelf hemtas ned och
utbju-des på torget, då man har honom med varan i sina händer.
Derjemte synes ock det vara en orsak, att städernes handlande
-ej sjelfve vilja åtaga sig besväret med landthandel. Det ser ut, som
«kulle vår tids skråhandlande räkna det vara deras ära för när, att
genom arbetande och fikande vinna något, emedan de tro, att vinsten
sjelfmant bör falla dem till. Sådana författningar åstundar man och
arbetar uppå, hvarigenom allt måtte vinnas utan möda, genom tryckta
medborgares svett. Och så litet man sjelf ids befatta sig med denna
handel, så afundsjuk är man ock på den, som dymedelst ville rikta
landet och förtjena sig sjelf någon styfver. Man nyttjar derföre sin
styrka att få sådana lagar stiftade och bibehållna, som bäst och säkrast,
under en god förevändning, stadga ett sådant orättmätigt herravälde.
§ 21.
Uti det föregående är visadt, hvad olägenheter med tvånget och
inskränkningslagen i denna delen omedelbarligen äro förknippade. Men
utom dem gifvas ännu andra, som väl icke vid första påseende af
saken falla läsaren i ögonen, men icke desto mindre äro så oundvikliga
som de förre, och af så stor betydelse, att de föga gifva de andra
efter, och derföre ingalunda få förbigås.
Näringslagar och inskränkningar, helst då de röra naturens första
och dyraste rättigheter, kunna ej annat än åstadkomma otaliga lagbrott,
hvilka otroligen sysselsätta rikets domstolar, tillskapa hela skaror af
advokater, förspilla den dyra tiden för arbetare och embetsmän, sätta
medborgare i håret på hvarandra och till sina rättegångars utförande
belägga dem med odrägliga omkostningar på alla håll.
Vi hade nyligen en vacker tanke häröfver i våra tidningar ifrån
Paris, under den 22 April sistlidne. „Här i staden“, heter det, „voro
förut 118 slag af handtverksskråmästerskap. Allting var
skråordningen underkastadt, äfven bukettsäljare, och man hade stadgar om blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
