Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SAMMANSVÏÏRNES ODE. FREDSSLUTET. 135
Caro med sin skara och de öfriga sammansvurna dan-
skarne strömmade hastigt till och illa lär det väl hafva gått
kung Carl och hans få män, om icke de af honom bortsända
afdelningarna varit på så nära håll, att de kunde höra tumultet.
De hastade nu till stället och kastade sig in i stridsvimlet.
Det bief en vild träffning i smått.
De förut så segervissa danskarne kastades inom kort med
kraft öfverända och trängdes tillbaka.
Fradgande af vrede öfver att se sitt byte på detta sätt
ryckas ur deras händer måste de sammansvurne, för att rädda
sina lif, draga sig tillbaka och de skyndade då in i ett hvalf,
hvarest de förskansade sig.
Men därifrån kunde de likväl icke göra stor skada; sven-
skarne voro dem öfverlägsna, visserligen icke i antal, men i
oförvägenhet och mod.
De svenska soldaterna trängde efter in i livalfvet, där de
danska sammansvurna skockat sig, men likväl icke ville gifva
sig tillfånga i första taget, utan stredo med de tillhyggen, de i
hast kunde komma öfver, sedan de slagit sönder sina vapen
eller blifvit beröfvade dem. De bröto för den skull ned ur
hvalfvet järnstänger, träbjälkar med mera och slogos med dem.
Men äfven nu voro svenskarne dem vuxna och lyckades
slutligen att helt och hållet instänga sina fiender, hvarefter allt
blef tyst; ty danskarne funno nu, att de icke kunde uträtta
något vidare och rädda om sina lif, som de voro, ansågo de
det vara bäst att gifva sig.
När konungen fann, att de sammansvurne voro fångade,
gick han tillbaka till samma plats, hvarest striden hade börjat,
för att nogare se efter, hvad som kunde vara att iakttaga och
äfven för att nogare än förut bese det gömställe, hvari han
upptäckt de sammansvurna.
När konungen kom in på värdshusgården, fann han en
svensk soldat liggande där i sitt blod samt gick fram till
honom. — Det var en äldre korpral, hvilken fått en kula i sitt
ena ben.
— Hvem är det, frågade konungen.
— Det är Kämpe, den gamle korpralen, svarade en soldat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
