Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINERVAS SKYDDSliING. 475
jag känner», hvad skulle du då svara den sköna kvinnan,
kusin?
Junkern tog då ett steg närmare henne och såg på henne
med glödande blickar, samt svarade:
— Då skulle jag säga till henne så här: Tala om för mig,
hvad du känner och jag skall förklara för dig, om det är kär-
lek eller icke, som rör sig i ditt hjärta.
Fröken Anna sprang upp och blef stående på mossbänken
bredvid bronslejonet samt sade:
— Och om hon svarade dig: »Vet, för endast några få
dagar sedan var mitt hjärta så lugnt som bronslejonets an-
sikte; men nu klappar det oroligt, det bultar och stormar, som
om det skulle vilja tränga ur mitt bröst och som om det ville
fly från mig för att söka värme och ro vid ett annat hjärta».
— Hvad svarade du då?
Vinden spelade sakta fram mellan trädgrenarne, hvilka
därigenom böjdes å sido och tilläto de sista strålarne från den
sjunkande solen kasta sin afskedshälsning till de två unga
människorna i slottsparken. När solstrålarne på detta sätt dall-
rade fram och träffade bronslejonet, mot hvilket fröken Anna
ännu stödde sig, föreföll det, som om den kalla bronsbildens
ansikte blifvit upplyst af ett leende. — Fröken Anna märkte
detta och utropade:
— Mitt lejon 1er, ja det 1er emot mig! — Det vet det! —
Det vet, att det är kärlek! — O, jag älskar!
— Du, utropade junker Kristoffer och sjönk öfverväldigad
af glädje ned framför henne. — Du?
En högröd rodnad spred sig på fröken Annas kinder.
— Nej, flämtade hon. Nej, icke jag! Jag svarar blott för
henne — — för henne–––-som du älskar!
— Det är dig, jublade junkern. Det är dig, jag älskar,
tillber, förgudar!
— Men du sade dock, att det var en annan —- — —
en — — -—
— Har du då icke blifvit en annan, dyra Anna, under
den tid, som vi varit skilda från hvarandra, sporde junkern.
— Är du väl ännu den lilla lekande flickan, den lilla kusinen
med hvilken jag fordom rasade i yster munterhet? — Nej !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
