Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 CAROLINENS MINNEN.
— Nu få yi främmande, sade Anna.
— Har du något öl i välkomnan då? frågade jag.
— Ahja, nog finns det tillräckligt af det slaget alltid,
svarade hon och gick in i stugan samt kom strax därpå till-
baka bärande gammelfars välkomma, hvari ett präktigt en-
bärsöl skummade.
Den främmande var nu framme vid gården och vi häl-
sade alla vänligt på honom. Han hälsade tillbaka. Men han
blickade så dystert omkring sig, att Anna blef helt förskrämd
och tryckte handen mot sitt hjärta, samt hviskade till mig:
— Den där måtte inte vara på ärliga vägar.
— Prat, hustru, svarade jag. En kan väl vara ärlig karl,
fastän en inte skrattar med hela munnen.
Jag gick därpå fram till främlingen och bjöd honom
smaka på ölet till välkomstdryck. Men han sköt välkomman
ifrån sig och sade:
— Behållen edert öl, det är det sista, som I hafven brygt.
Jag sade till honom att vara tyst med ett sådant språk
och påminde honom om, att trollkarlar och spåmän voro straff-
värda människor. — Jag hade dock icke hunnit säga mera,
förrän jag hörde ett underligt dån i luften. Jag tittade uppåt
och kände varma fläktar sväfva omkring mitt ansikte. Min
hustru skrek till af förskräckelse och smög sig tätt intill .mig.
Plötsligt syntes ett rödt sken och i samma ögonblick stod
vår stuga i brand. Elden spred sig hastigt ut på åkern.
Stugan brann, säden brann, och slutligen stodo vi vid ruinerna
af vårt hem och skådade ut på den sköflade bygden.
Den främmande stod kvar.
— Hvem är du, olycksprofet? utropade jag och sprang
emot honom samt höjde min lie, som jag ännu hade kvar i
handen, emot honom. Men han skrattade blott och sade:
— Jag är krigets ande.
Och i detsamma kände jag något kallt i mitt hjärta. Den
okände hade genomborrat mig med ett verktyg af stål. Jag
dog. Men jag såg ändock ruinerna efter mitt hem och huru
min hustru och Axel, som åter föreföll mig hafva blifvit en
liten pilt, gingo ut för att tigga.
-— Det var en ruskig dröm det där, sade Harald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
