- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
671

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PÅ STEPPEN. 671
— Tackade han inte honom, sporde Elsa förvånad.
— Nej, min flicka, svarade Björn. Han tackade ej med
ord. Ett slag på axeln af konungens hand skattade Hultman
högre än många ord. De förstodo hvarandra dessa båda män.
— Ett sådant förhållande mellan herre och tjänare som mellan
kung Carl och Hultman ser man inte ofta.
Yi ledo också af törst, men vi försökte att släcka den
med sura körsbär som växte här och där på buskar och vi
lifnärde oss af kött och vilda får, hvilka fångades på steppen
och halstrades vid den svaga värmen af torkad hästspillning,
som antändes.
Konungens sår förvärrades och Mazeppa blef under fär-
den så illa sjuk, att han med knapp nöd kunde släpa sig
fram. — Detta var en förfärande olycka; ty han var dock
den ende af befälhafvarne, hvilken kunde visa vägen genom
denna ohyggliga och, som det föreföll oss, ändlösa gräsöken.
Slutligen den fjärde juli fram på förmiddagen kommo vi
fram till floden Ingul ungefär en mil från dess utlopp i Bug.
— Vi hade då under en tid af tre dygn färdats öfver tjugu-
fyra mil fågelvägen. Vi voro alldeles uttröttade och kunde
med knapp nöd hålla oss uppe. Och det var ingenting att
undra på. Ty de flesta af oss hade ej haft någon egentlig
hvila sedan näst sista natten före det olyckliga slaget vid
Pultava.
— Men nu voro väl edra värsta lidanden slut också, sva-
rade Carl Berg.
— Åhja det vore de allt, genmälde Björn. Från Ingul
sände kung Carl generalmajoren Poniatowski och kunglige se-
kreteraren Klinckowström till paschan i Ostchakoff för att hos
honom anhålla om lifsmedel och fartyg till öfverfarten af Bug.
— Nå, var han vänligt stämd, frågade Alf.
— Ja, han visade sig genast villig att uppfylla konungens
begäran och lofvade att emot en gåfva af två tusen dukater,
sända kung Carl fem små fartyg med lifsmedel.
Fartygen ankommo äfven och konungen ville genast in-
skeppa sig och sina män på fartygen för att fortsätta färden.
— Men se nu tog det emot. Paschan hade förbjudit all ein-
barkering.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0737.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free