Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOG. 783
Ute i storstugan sysslade mor Stina och Tyra med ett och
annat, medan Alf och Sigurd voro ute i ladugården och sågo
till kreaturen.
Slutligen kom Sigurd in.
— Ar inte farbror uppe, sade han.
— Nej, svarade Tyra.
— För pocker! Han hinner inte till kyrkan och ringa
»förstingen».
-— Ar det så dags på morgonen?
— Ja visst!
Sigurd gick in till Björn, som inte vaknade, förrän Sigurd
tog i hans arm.
— Hvad är det, sade Björn yrvaken.
— Farbror har försofvit sig.
— Hut pojke, svarade carolinen häftigt.
— Farbror hinner inte upp till kyrkan och ringa »för-
stingen».
— Hvad säger du?
— Jag springer upp och ringer!
— Du?
— Ja annars blir det ingen ringning af.
Och utan att akta på det svar, som Björn kunde komma
gifva, skyndade sig Sigurd ut och sprang till kyrkan, allt livad
han orkade.
Björn tyckte nog icke mycket om det där. Han var ej
van, den gamle carolinen, att någon annan gjorde hans tjänst.
Det är allt snart slut med mig, brummade han för sig
själf, sedan han kommit upp ur fållbänken och börjat kläda
sig. Snart slås den himmelska reveljen för mig; jag kän-
ner det.
Han drog på sig sin blåa, nötta vapenrock och spände
bältet om sin midja.
— Att försofva sig i fält, det kostar lifvet — och lifvet
kostar det, att sofva i fredlig tjänst också. — När plikten
kommenderar gif akt, står den sig slätt, som inte lystrar till
och sträcker på sig. — Det är slut med dig gamle Björn. —
Nå, nå! Jag har också mången gång skonats, när andra fallit
som strå till jorden. Någon gång skall det bli min tur också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
