Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gatan är en sky af förgätmigej med rosor och jasminer.
Han fullständigt täflar med H. C. Andersen att uti dikten
framtrolla en vidunderlig vegetation, med den skilnaden
endast, att då Andersen t. ex i »Klockan», en berättelse,
synnerligt betecknande för detta sätt att dikta, låter
blommor, glödande i de underbaraste farger, växa upp för
vår nästan berusade inbillning, inför han oss i den
vår-doftande, täta skogen, där luften är varm och full af
glans och välljud, medan Nybom åter framtrollar sin
blomstergård på den mörka midvinternatthimmelen
öfver den frusna hvita jorden och därigenom framtvingar
ett intryck af absurditet.
I »Kristliga elegier» upprullar han för oss en ännu
mera fantastisk skildring. Det är en glödande värld,
han här inför oss uti, där en försonande Gud tager
bruden på älskande armar och i myrtnarnes natt reder
henne en hydda af ljus, där änglahufvuden, väfda af
doft och eld, blicka fram bland glödande rosor, medan
gudomens kullar bada i bländande månljus — det är
ett fyrvärkeri af ljuseffekter, som man ej förmår
sammanhålla, och af hvilka den ena upphäfver värkningen
af den andra. Härmed förenas ock ett annat drag,
kännetecknande för romantiken i allmänhet och starkt
framträdande hos Nybom: att vilja vända alt till
njutning; erotiskt svärmeri och mystisk naturdyrkan liksom
få sin höjdpunkt i dessa »kristliga elegier»:
Älskliga sköna natur, som skälfver ännu af hans kärleks
Heliga famnande lust, o huru lycklig du är!
Kyssarnas förstling fångade du, du log i hans armar —
Älskliga, sköna natur, hvilken är lycklig som du?
Till och med då han nedstiger i Dannemora
gruf-vor och skildrar det hemska intrycket därnere, där
»natten och fasan bo», vänder han detta i njutning och
säger:
Jag brann som utaf vällust och jag — ryste.....
Då han i försången till »Alhambra» vänder sig
till sin sångmö, önskar han att få lossa hennes
gördel, för att uti hennes lågor dricka sig rusig af
»kärlek och dikter och — dö.» Och öfveralt stöter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
