Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I samma stil yttrar han sig äfven i en längre
berättelse på prosa, bärande namnet »Nattstycken», införd
i Hertha 1841, i hvilken berättelse han för öfrigt —
som titeln angifver — liksom i dikten »Kärlekensseger»
hälst uppehåller sig vid nattliga scener, olycklig kärlek
och brutna eder:
»Jag har sett, hvad världen kallar det stora och
det lilla. Icke alltid var detta stora stort eller detta
lilla litet; men ett fattades: kärleken, den stora
värkliga kärleken, som begär intet och gifver allt o. s. v.
»Kärleken är vältalare», tillägger han visserligen i
samma stycke; men själf ger han här intet träffande
uttryck hvarken åt kärlekens »vältalighet» eller dess
värme; han ger intet af sig själf, han är ej själf
förälskad, eller om han är det, så bär han detta helt
tyst och lugnt. Han är öfverhufvud taget redan nu
som yngling lika frisk och sund som han sedan blir
det som man. Ehuru en af de främste Byronskännare,
vårt land ägt, har han dock ej som Nybom tagit intryck
af den byronska kärleksbranden; kvinnan är för honom
ej endast till för att »brinna och förbrinna.» Därtill
äger han för klar blick för lifvets värklighet, och de
förhållanden, han själf kom att lefva uti, voro ej sådana,
att kvinnan för honom blef något slags »fyrvärkeripjäs».
Ej häller ser han i henne ett »högre väsen», den
blåögda gråterskan vid fallna hjältars grafvar; ej uti ett
enda af hans skandinaviska krigsstycken från 1848
förekommer hon på detta sätt. Enligt hans mening skulle
hon här vara mera praktiskt värksam:
Men tills signalerna kring bärgen löpa
Och svärdet våldsamt flyger ur sin skida
Vi vid gevären dag och natt förbida,
Och kulor skola våra kvinnor stöpa.
Hon är för honom den kvinna, som han i dikten
»Likbrasan» låter skära af sig hårlocken, då hon ser
knektskaran föra liken af Sturen och hans unge son till bålet,
och som han låter utropa: »se här till en bågsträng,
far, i fall han sprungit, din sista.» Och högt ställer
han kvinnan i tider af vankelmod och tvekan; så då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
