Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Talis Qvalis, som var Brauns raka motsats med
hänseende till själfbehärskning och själf kritik, uppträder
emellertid i företalet till Brauns sista arbete, kalendern
Borup, utgifven efter hans död. med harm emot dem, som
orättvist eller skeft bedömde Brauns diktning.
»Veder-sakarne,» skrifver han med anledning af dessa skaldens
sista ord till allmänheten, »kunna gå dem förbi, ty de
hafva af dessa fragmenter endast litet att skörda för
sin förkättringslusta; och på någon öppnare blick inom
det poetiska området hos det folket, på någon
fördragsamhet och billighetskänsla å deras sida, gjorde skalden
själf i lifstiden inga anspråk — — — Nu som förr
vinner okynnet icke många segrar genom att kasta sten
efter ömen, som sträcker förbi.–-»
Så mycket orättvisare blir det ensidiga fördömandet,
så snart man kastat en blick i skaldens inre och sett,
hvilken i grund och botten olycklig man han genom
sitt lynnes tungsinthet blifvit, en tungsinthet, som tidigt
grundlädes i hans sinne, och hvarom hans vänner och
han själf ofta tala. Tidigt kom han från hemmets vård
ut i skola, först i Skara, därefter i privathus och sedan
i Göteborg, där en hans lärare, en teologie licentiat
och prest, äfven på Braun använde sitt, enligt Carlén,
, vanliga uppfostringssystem. Sedan gossen, berättar den
senare, blifvit vederbörligen upplagd och rottingen gifvit
första slaget, kom den sedvanliga förklaringen: »det är
inte jag, som slår dig, min gosse ... det är inte jag
— du slås af din egen onda natur... (förnyad
värk-samhet med rottingen) ja, det är ej jag, som gisslar
dig ... inte jag ... du gisslas af din egen arfsynd .. .
(fortfarande exekution) i Guds faders . .. och sons...
och den helige andes namn ... amen ... Stig nu upp,
min gosse, och var ett förbättradt barn.» Detta sätt
att inskärpa treenighetsläran gjorde ett outplånligt
intryck i Brauns sinne. Själf berättar han i ett bref
huru han kom i pension, »fick stryk och svalt, ansågs
för oduglig af alla lärare och snart sagdt förkastades
som den förlorade sonen af–anhöriga. Ingenting
värkar menligare på ett ungt sinne än förakt. Jag tyckte
mig hatad och beslöt därför att hata igen.–-»
Och i dikten »När jag tänker» är det otvifvelaktigt
detta, som föresväfvat honom i detta värs:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
