Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 2. Slaffrågan framträder allt mera; general Butler och »krigskontraband»; general Frémonts emancipationsorder; general Hunters dito; Lincolns missnöje därmed; hans svåra ställning; hans budskap till 37:de kongressen; diplomatisk förbindelse med Haiti och Liberia; slafveriets upphäfvande i Kolumbia; upprättandet af skolor för negrer; rasoviljan växer; motsatta åsikter angående behandlingen af rebellernas undanrymda slafvar; svårigheter; de lojala gränsstaternas slafvar; Lincolns budskap i mars 1862; försök till öfverenskommelse med gränsslafstaterna; negrers användande till soldater; negerregementen; Söderns vrede och grymhet mot negersoldaternas familjer; negersoldaternas familjer frigöras; fördrag med England om afrikanska slafhandelns undertryckande; yrkan om allmän slafemancipation; Lincolns tvekan; Nordens nederlag i kriget; slaget vid Antietam och slafemancipationsproklamationen d. 22 sept. 1862; frihetsediktet den 1 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle framlägga ett nytt förslag om nationalhjälp åt hvarje stat, som »frivilligt
antoge ett vare sig omedelbart eller gradvis skeende upphäfvande af slafveriet inom
dess respektive gränser»; vidare, att »alla slafvar inom de i uppror stadda
staterna eller delarne af stater skulle från och med den 1 jan. 1863 vara för alltid
fria och förpliktade till bestämd angifven krigstjänst för unionen»; och han
till-kännagaf sin afsikt, att alla personer, som förblifvit lojala, »skulle af Förenta
Staterna få ersättning för alla lidna förluster, äfven den af slafvar».
Denna ryktbara emancipationsproklamation, hvari presidenten ännu utsträckte
handen till försoning, väckte mycket olika känslor inom nationen. Det är gifvet,
att alla antislafverimän och de flesta republikanerna mottogo den med glädje; den
var för dem den fulla, mogna frukten af det utsäde, de sått under mörka,
stormiga dagar; den var för dem uppfyllelsen af det hopp, för hvilket de kämpat under
den stora konfliktens långa, tunga år. Men de, som så tänkte, bildade dock endast
ett parti inom nationen, låt vara ett parti, som mycket framlrädt och mycket låtit
höra af sig. En mängd andra personer och fraktioner emottogo budskapet om
slafveriets upphäfvande med harm och ovilja. Det visade sig, att Lincoln haft rätt i
sina farhågor, ty den första synbara följden af hans proklamation var en långt
mer än förr »enig Söder och en splittrad Nord». Den senares demokrater höjde
ett allmänt rop af harm, emedan »kriget för unionen blifvit förbytt till ett krig för
niggern». Amerikanska statsmän försäkra, att om man låtit en allmän omröstning
fälla utslaget, skulle en stor majoritet varit emot emancipationen.
Lincolns tvekan var dock nu slut; lugnt och klart fullföljde han hvad han
börjat. Han hade lämnat de upproriske 100 dagars betänketid, de s. k. »hundra
nådedagarne». Först efter deras slut gällde proklamationen i de »stater eller de
delar af stater», hvilka ännu voro upproriska. Att någon af dessa stater verk1
ligen skulle lyssna till »nådeanbudet», trodde väl Lincoln ej ens själf.
Men ehuru den ögonblickliga verkan af proklamationen ej motsvarade de
förhoppningar, de flesta republikanerna hyst, dröjde det dock icke många månader,
innan manifestet visade sig vara af ett välgörande inflytande. Det bildade ett
starkt samband mellan alla kristna rörelser i landet samt antislafverirörelsen och
skapade småningom en majoritet, som öppet vidkändes den stora kampens yttersta
mål: att vara en strid för mänskliga rättigheter och för
själfständighetsförklarin-gens förnämsta sanningar.
Först den 1 januari 1863 utfärdades det egentliga frihetsediktet, ur hvilket
vi anföra föjande*.
»Den tjugoandra dagen i september i vår Herres år ett tusen åtta hundra
sextiotvå utfärdades af Förenta Staternas president ett påbud, innehållande bland
annat följande, nämligen:
Att på första dagen i januari i vår Herres år ett tusen åtta hundra sextiotr-e
skola alla personer, hvilka hållas såsom slafvar i någon stat eller angifven del af
en stat, hvars befolkning då är stadd i uppror mot Förenta Staterna, vara fria,
då, sedermera och för alltid; och Förenta Staternas regering, deras krigs- och
sjömakt inbegripna, skall erkänna och upprätthålla sådana personers frihet och
skall icke vidtaga någon eller några åtgärder för att undertrycka sådana personer
i något som helst deras försök att komma i åtnjutande af sin frihet —–-
* Se Nicolay and Hay: vol. six, pag. 40:’> o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
