Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 25 —
däst tillhöra slafven och oxen, och den största ära
__ att lefva genom sin vishet, *) som de kallade
hugget Skoufuen , der dragé
Jioi’1’^k fo|ck til igien, oe plöye
oc »aae, oe giöre der skiönne
jolder aff." Dettn är hvad
Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt
kallar: ’’/iec arnre termin, aut
cxspectnre annamhvilka ord
|inn tyckes hafva plagierat utur
Strabo, som i T B., 2 K., 3 §.
gäirer om de emellan fioderne
Klien och Elbe boende Svever,
ocli åtskilliga andra af dessa
folkslag: fil] YemQytlv, [Ujåi
&>jGi/.v(it£tii/ (neque colunt
a-gros, nec quidquatn reponunt).
på emedlertid åkerbruket
småningom infördes, skedde det ej
utan stor motvilja , dels såsoin
stridande emot fäders, och
förfäders,urgamla bruk och vana,dels
såsom ett, för fria söner, nesligt
arbete , att gräfva i jorden. —
GaNANDer anför en hos Finska
folket ännu allmänt gängse
mytisk fabel, som är artig nog ,
och kan tjena att visa oss med
hvad begrepp Finnarne i början
måtte hafva omfattat denna nya
näringsgren. Ben lyder: jvate=
man n;ttüren ottaneen Fijuräjiitt,
ja [;eiPoi|’en jn aucan , jotfa toi
nitilleen , ja fanoi: "mifä ©ittis
ßontiainai törnå ön, joiiEn mimi
[i>9|7n àitin indata tonEintü|lo ?"
21iti fanoi: "roie pois JJiifütii !
mcijiin piteà poiS = paefa tä[tä
moulta,— r.e fuføoiuat t änne afti»
mann." Dock, fram, fram! skall
allt godt och ädelt, äfven om
det vore aldrig så stridande emot
häfdernas helgd och bruk; ehuru
det visserligen går trögt och
långsamt i början. Det var
derföre trälar och qvinnor, först,
hos Finnarne, fingo befatta sig
med ett yrke, som nu utgör
hvarje odalmans fröjd och glädje.
Äfven detta tyckes icke hafva
undgått Tacitus, och torde hafva
gällt, till någon del, äfven om
andra nationer, efter han i 15:de
Kapitl. gör följande reflexion :
"Fartissiiiius quisque ac
bellico-sissimus ni/iil àgens , delegata
domna et penntiam et agroru.nl
c ur a fe minis senibusque, et
inßrmissimo cuique ex familia,
ipsi hebent."
1) Ett gammalt ordspråk:
"Sufjinn pa[jon tijötn teEöö : (Sleä
tuiifus tDnbemniäüäiP," bevisar
mer än tillräckligt, livad de bär
mena med "irtifaä." Och en
runa , som talar om en trollkarls
besök bos en annan, börjar med
följande bombastiska anathema:
2) m tu å r r nø ij ti ii pircü,
Jjattu niicstä I>ti fli [j to o ;
£>i)iv>ä pniroä! Delroettiin–
OoFo perfrie fotona?
Jjolta lai|Tn fario|a fuulla,
CseFü fonjtia Foroia.
Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett
gammalt ordstäf, som vittnar
om denna makt emot Gudomen,
hvilken våra fäder trodde sig
besitta, och som tyckes vara en
gammal qvarlefva af den gråa
liedendomcn ; emedan Guds
makt, enligt det, redan sättes
i bredd med trollkarlens.
Bet lyder :
Æafji Eolvaa Eoiffelee (alii: Fitfä
Gusija fjetroifen mar|o, [Eottelee)
Mtcijän puifa ja ^uinata.
Att denna mcijàn poifa måtte
hafva varit en beryktad
trollkarl , synes här klart, då han
vågade pröfva sin styrka med
du christnes Gud. Äfven hos
Tyskarne bibehåller sig ännu ett
ordstäf, som tyckes påminna om
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
