Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden. Organisationens förarbeten under Karl IX:s tid (1602—1611) - Centrala ämbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CENTRALREGERINGENS UTVECKLING l602—1634 53
Det kapitel, som sålunda bestämmer rådets antal och upp-
gift, fortsätter omedelbart med en redogörelse för de förnämsta
ämbeten, som konungen skall hafva till hjälp i regeringen.
Dessa äro, heter det, drots, marsk, hofmästare, amiral, kansler
och skattmästare, och skola alla besättas med infödda svenska
män, framstående i börd, ålder och skicklighet. Därpå följer
framställningen af deras ämbetsplikter. Främst står för hvar
och en den att bära en af riksklenodierna vid konungens krö-
ning; drotsen, marsken och amiralen åläggas t. o. m. att med
vissa förmaningar öfverlämna dem till konungen. Men äfven
i öfrigt äro dessa partier betydligt utförligare än de motsvarande
i det kungliga förslaget.
Drotsen skall förestå riket med rådets råd, när konungen
är utrikes — konungs omyndighet beröres icke —; han blir
sålunda här ensam chef för regeringen, ej, såsom i konungens
förslag, medlem af en kollegial regering. Endast om marsken
nämnes, att han i sådana fall skall bistå drotsen; arffurstars
deltagande omtalas icke. Men drotsen har också fått en upp-
höjd ställning under konungens egen närvaro i riket. Han är
skyldig att på sitt ämbetes vägnar för konungen framföra en-
skildes klagomål så väl mot konungen själf, om någon har skäl till
sådana, som emot personer, hvilka äro så mycket högre i stånd
eller betydenhet, att vederbörande ej vågar själfklaga sin sak. Drot-
sen göres sålunda till rättens väktare äfven emot konungen. Det
var en tanke, välbekant för medeltidens feodalsamhällen och i
dem mångenstädes förverkligad, men lika oförenlig med den nya
statsordningen som värdelös för det praktiska regeringsarbetet.
Icke mycket bättre tillgodogör sig förslaget marskens eller,
såsom det här nämnes, marskalkens ämbete. Jämte åliggandet
att bistå drotsen i styrelsen under konungens frånvaro får han
endast sin häfdvunna uppgift att anföra rikets krigsmakt i fält.
Att detta förklaras gälla, vare sig fienderna äro inländske eller
utländske, och att han får makt att under tiden för sitt befäl
också döma sitt folk efter krigsartiklarna, förändrar icke ämbe-
tets karaktär af att endast under krigstid träda i verksamhet.
Ett ämbete, som alldeles saknas i konungens förslag, är
hofmästarens, men dess införande i det Rosengrenska förslaget
innebär icke tillkomsten af ett nytt organ för regeringen, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
