- Project Runeberg -  Sverige på kongressen i Wien 1814-1815. Historisk avhandling /
17

(1883) [MARC] Author: Ernst Carlson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

derför omedelbart efter sin ankomst hålla enskilda
öfverlägg-ningar i frågan *). Man hade sålunda, redan innan furst
Talley-rand anländt, enat sig om ett förslag, som gick ut på att lägga
afgörandet i de vigtigaste ärendena uti de fyra allierade
mag-ternas händer. Först då besluten af dem voro fattade, skulle
de meddelas åt Frankrikes och Spaniens sändebud för att dessa
skulle få göra sina anmärkningar2). Till Sverige och Portugal,
som äfven deltagit i Parisfredens undertecknande, tog man ingen
hänsyn.

Men knappt hade furst Talleyrand, jernte Spaniens
sändebud, don Labrador, på Metternichs inbjudning infunnit sig i de
fyra magternas råd för att få del af detta beslut3), förr än
han med sina invändningar och motförslag visste att kullkasta
detsamma. På hvad grund tilläte man sig att här tala om
»allierade» magter efter krigets slut? frågade han. Kunde man
tro att Frankrike och Spanien skulle ge sitt samtycke till beslut,
som de ej fått vara med om att fatta? Egde ej dessa magter
jemte Sverige och Portugal samma rätt som de öfriga,
Parisfreden undertecknande magter att deltaga i förhandlingarne ?
Han protesterade mot stormagternas sätt att gå till väga, höll
strängt på allas lika rätt och fordrade till och med, att alla
stater, »som voro allmänt erkända och hvilkas tillvaro var fullt,
fri och oberoende» 4), skulle få tillträde till kongressen.

De andra ministrarne stodo i första ögonblicket rådvilla
inför sådana förslag och påståenden, om hvilkas utspridande
Talleyrand ej försummade att draga försorg, då de naturligen
voro särdeles egnade att skaffa honom de mindre staternas
bevågenhet. De stora magternas ministrar visste han också att
draga på sin sida. Metternich lockade han genom att låta
honom få vetskap om Ludvig XVIII:s hemliga föreskrift att
motarbeta planerna på Sachsens tillintetgörelse. Castlereagh skrämde
han med häntydningar på ansvaret inför parlamentet. Kejsar
Alexander gjorde han missmodig genom sin vädjan till den
allmänna folkrätten och genom påståendet, att kejsaren, eljes så
ädel och rättvis, här stode i begrepp att bära hand på densamma5).

’) De första konferenserna af de fyra stormagternas sändebud höllos den
16 och 22 September 1814.

2) Capeligne, Congrès de Vienne 43.

3) Den 30 September.

*) Det inflickade vilkoret afsåg att utesluta Joachim Murat samt Tysklands
och Italiens småfurstar. Löwenhielms apostill den 8 Oktober.

5) Talleyrand till Ludvig XVIII den 4 Oktober.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 20:48:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cewien/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free