- Project Runeberg -  Sverige på kongressen i Wien 1814-1815. Historisk avhandling /
18

(1883) [MARC] Author: Ernst Carlson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Talleyrands uppträdande var särdeles väl beräknadt på att
väcka splittring. Kunde man å ena sidan ej antaga hans
förslag, som konseqvent genomfördt, skulle ha gjort Ryssland och
Sachsen-Meiningen på kongressen likbetydande; ville man å den
andra ej utsätta sig för den storm af ovilja ett rent afslag
skulle ha framkallat, så måste man åtminstone i någon mån gå
honom till mötes. Med erkännande af hans grundsats, att »en
kongress bör vara en fullständig församling af de magter, som
blifvit kallade att fritt rådslå om Europas nya karta», blefvo ej
blott Frankrikes och Spaniens utan äfven Portugals och Sveriges
sändebud inbjudna att deltaga i de fyra stormagternas
sammankomster, och Löwenhielm bevistade dem i följd deraf från tiden
kort efter sin ankomst, första gången den 8 Oktober *).

På detta sätt bildades en ledande centralkomité, bestående
af de Atta magter, som undertecknat Parisfreden. Frågan om
kongressens sammansättning fick sålunda en helt naturlig lösning.
De öfriga magternas anspråk på deltagande voro i sjelfva verket
mindre berättigade. Till sitt upphof och till sin befogenhet var
nämligen kongressen ingalunda någon allmän beslutande
församling för Europa, utan fastmer endast kallad att fortsätta
fredsunderhandlingen i Paris i de frågor, som der blifvit uppskjutna.
Talleyrands vädjan till den allmänna folkrättens grundsatser
var i detta fall endast ett medel att främja Frankrikes sak och
ett medel som förde till målet. Ty derigenom blef
stormagternas uteslutande herravälde på kongressen förebygdt. At Frank’
rike, hvars rätt att deltaga i förhandlingarna var minst sagdt
omtvistad, förvärfvade han en plats i magternas råd. Denna
förmån bereddes samtidigt åt Sverige, Spanien och Portugal.
Dessa tre magter, om icke Frankrikes afgjorda anhängare,
bidrogo dock genom sin närvaro att öka dess utsigter till att kunna
motarbeta sina mägtiga motståndares planer. Det var efter
denna seger som furst Talleyrand med en viss berättigad
stolthet kunde yttra de beryktade orden: Ja i su masseoir.

Sedan altså stormagternas afsigt att ensamma tillrycka sig
frågornas afgörande gått om intet, var det den sålunda bildade
Con8eil préparatoire des huit puissances signataires du Traité
de Paris, som småningom fick högsta ledningen af kongressens
angelägenheter i sin hand. Visserligen blef detta mera en följd

*) Löwenhielms depesch den 12 Oktober 1814.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 20:48:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cewien/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free