Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriska dikter - Snön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snön.
Högt opp mellan fjellen och himmelens fäste
En svan har bygt sitt vintriga näste.
Han skakar vingarne öfver nord.
Då faller ett hvirflande dun på jord,
I dalar, i floder, på land och sjö,
Och kallas den hvita, bländande snö.
Och dunen äro oräkneligt många.
Då kämpas hvart ting att de dunen fånga,
Med fjädrar vill parken pryda sin topp,
I pels vill tufvan svepa sin kropp,
Och berget, som högt mot skyarne når,
Sin hjessa kläder i silfverhvitt hår.
I dunbädden björnarne sjunka neder
Och öfver dem Bore sitt täcke breder.
Men ofvanpå hoppa små hararne lätt,
Der sparfvarne dansa i snön menuett.
Men öfver den knarrande, hvita skar’n
På skidorna löpa då Emblas barn.
När våren slår sina första driller
Och öster sitt guld öfver Gäa spiller,
Då kommer en jungfru från Sunnanland,
Förutan båd’ läppar och armar och hand.
Hon plockar små dunena upp från mark,
Och åter grönklädd står äng och park.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
