Samlade skrifter / Åskvädret (1875) Author: Carl Fredric Dahlgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Åskvädret.

Hvad fasans syn sig här förnyar!
Som ulfven jagar markens lam,
Så jagar stormen för sig fram
På himlens fält de skrämda skyar.
Naturn är lik en slocknad glöd.
Hvar gyllne ros af sommarsolen,
Hvart silfverax kring himlapolen
Förvandlat sig i natt och död,
Och dômen färgas kopparröd.

För stormens slag sig furan böjer,
Likt mjuka vasstråt för en vind.
Sin fåra hafvets bölja plöjer
På klippans bleka marmorkind.
Det dånar som en här af vagnar,
Och foglar, lika lätta agnar,
Från träden på den skumma hed
I rymden slungas upp och ned.

Förfärad plöjarn flyr från plogen
Och källans spegel slås i kras.
Kring bergen tjuta stormars ras
Och gastar hvimla om i skogen.
Vid stranden vattufogeln hvisslar
Och tornets svängda flagga gnisslar.
Så dystert brusar dalens flod
Och korpen skriar efter blod.

I:363

     Märk, hvilket dån
     Fjerran ifrån
     Komma man hör!
     Är det Auka-Tor, som kör
     Sitt gnistrande spann?
     Ja -- det är han,
     Den väldige gud,
     Som med dundrets ljud,
     Med åskornas knall,
     Med blixtarnes sken,
     Med vigge af sten
     Splittrar skogarnes tall,
     Krossar jätte och dverg,
     Smälter sandkorn och berg,
     Färgar böljornas svall,
     Färgar fradgande flod
     Med strömkarla-blod.

     Nu i galopp
     Fram han drager
     På himlen opp.
     Hjulen fräsa.
     Det gnistrar, det sprakar,
     Jordrymden brakar.

     Och ur de eldröda,
     Öppnade gapen
     Flyga ljungande
     Åskstrålar ut.
     De slå ned
     I vågornas barm.
     Bergens hufvudskålar
     Klyfvas i tu.
     Ett slagfält lik,
     Ligger naturen:
     Skogarnes öfverstar
     Fälda till mark,

I:364

     Fjellarnes konungar
     Hufvudlöse,
     Lundarnes fanor
     Genomskjutna.
     Böljornas resenärer
     I störtande lopp
     Fly öfver blåa,
     Yrande fälten.
     Dagens fjäril
     Mist sin prakt.
     Nyss, så grann
     I ståtlig drägt
     Af guldgaloner,
     Flög han kring fälten.
     Nu, helt plundrad,
     Matt och döende,
     Hvirflas han ned
     I flodvågens djup.
     Skyfall på skyfall,
     Knall på knall
     Genomkorsa
     Himlarnes rymd.

     Men den väldige
     Vänder sitt spann.
     Saktare mullrar
     Ljungande vagnen.
     Dundret tystnar.
     Naturen,
     Foglarne, djuren
     Stilla lyssna,
     Blicka fram
     Ur sina gömslen.
     Stormen hör opp,
     Furan raknar,

I:365

     Böljan blir still.
     Regnets droppar
     Glesare falla
     På fält och mark.

Snart glömd är den härjning, som sköflaren spridde,
Och frid hviskar åter på fjell och i dal.
Det hjerta, som nyss under dödsångest qvidde,
Vid aftonens svalka förgäter sitt qval.
När qvällsklockan ringer ur blånande fjerran,
Går bönen på ödmjuka vingar till Herran.