Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista Septemberdagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och grenar, till dess stammarne stå kala och frosten eller
höstmasken derpå ritar sina fläckiga grafskrifter.
Med en sorglig känsla tager man alltid afsked af det
vackra och ljufva, äfven om det kommande bådar någon
ersättning. Alla dessa sommarens rosor hafva vi visserligen
ännu qvar, men i höskullarnes heibarier; alla dessa röda
och gyllene klot på fruktträden ega vi ännu i behåll, men
på våra desserttallrikar och i våra frukttunnor. Vi trampa
på en känslolös jord, som prunkar med sin mylla, sin lera
och mergel, men ej mer med några lefvande ting. Vi höra
visserligen ljud, men endast höstvindarnes likpsalmer öfver
fälten. Och, sedan solen allt mer aflägsnat sin välgörande
verkan, har månen börjat sina sympatikurer. Det har ofta
blifvit yttradt, att årstiderna mycket likna det menskliga
lifvet. Äfven vi ega vår sommar, då allt blommar. Från
hjertat utflöda friska och lefvande strömmar; läpparne blifva
korallbankar, hvaremot vågor af vänskapens och kärlekens
kyssar hvälfva sig, och en beständig näktergal sjunger inom
bröstets hvalf. Man står som ett fruktträd i den öppna naturen
och leker med sommarvindarne och utsträcker i rymden sina med blomsterguirlander behängda armar. Men snart förvandlar sig
skådeplatsen. Blodet löper icke mera med samma lifgifvande
styrka. Den ena blomman efter den andra affaller. De rörliga
ögonen petrificeras. Med de sista kukuropen från en försvunnen
sångperiod flyktar löjet från läpparne. Nu inbryter ålderdomen.
Med stormens våldsamhet skakar han på vårt lifsträd. Bladen
falla. Frukterna, om der äro några, nedstörta, och så står man
slutligen i sitt första nakenhets-tillstånd, på sin höjd med
ett tomt skatbo i toppen.
Vi böra dock icke klaga, hvarken öfver det ena eller
det andra. Ännu kan sommaren ega qvar åtminstone några
molnfria dagar, innan Oktober och November månaders störtskurar,
dimmor och Cartesianska hvirflar taga oss i besittning.
Ännu stiger solen tidigare upp än våra Stockholmsfruar, och
månen lägger sig senare än deras kammarjungfrur. Emellertid
äro dock sommarens alla stora och små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
