Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig då ännu,» tillade han. I stället för att svara såg hon upp
på honom med sina eldiga, blixtrande ögon. Hvilken outsäglighet
i denna blick! Så kan endast kärleken blicka. Det
gifves blott en blick, hvilken är skönare, innerligare:
oskuldens, trons och bönens upp till höjden.
Ej långt derifrån satt Axel bredvid Dione. Intet ord vexlades; men desto sällare klappade deras hjertan.
Himmelska minuter, då kärleken är den sol, hvarifrån vi hemta
allt vårt ljus, alt vår värme! Hvem har icke åtminstone en
gång i lifvet förnummit eder sötma! Den, som ej kan älska,
hvars hjerta sammanfrusit till is, måtte i sanning vara den
mest beklagansvärda af alla varelser. För honom skapar sig
verlden till en öken, der intet vänligt återsvar, ingen
huldrik motblick, ingen tröst, ingen vederqvickelse finnes.
Bernhard och Elise hade, jemte den lilla frun, tagit plats på en gräsbänk. Med ett fint halmstrå drog den
skälmska älskaren små, lätta linier öfver den huldas mun
för att utforska, som han sade, hvilken af de tre, som hon
tänkte uppå, vore henne kärast. Hon myste på munnen
för dem alla, likväl allra mest för den siste. Men, när
fråga kom, hvem hon tänkt sig under den tredje, ville hon
ej bekänna det. Ändtligen, då hennes moster med ett lätt
slag af en törnrosknopp på hennes kind yttrade: »skäms
du då derför?» svarade hon smått rodnande, halft förlägen
och halft skrattande: »herr fänriken sjelf.» – Hon stod
derpå upp med en allvarsam min och bortgick till de andra
systrarna.
Ryttmästaren syntes ej till. En kalfstek hade å nyo så
grundligt expedierat hans lekamen, att den nu befann sig
i en gammal, rankig tältsäng, med en maläten nattmössa
på hufvudet och en lika genomskinlig filt öfver sig.
Bröstpositivet hade efter vanligheten sin jemna gång, hvartill
en halft svärjande karlmelodi fogade sig, hvars hufvudtema
var: »den fördömda kalfven! Aj! aj! hvad jag var dum,
som åt deraf!»
Men aftonen är för handen. Man föreslår en promenad
i det gröna. Brukspatronen bjuder sin arm åt den lilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
