Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adjunkten grubblade på ett pastorat och tänkte sig redan
förflyttad midt ibland vajande åkerfält, ett frodigt mulbete,
välgödda kalfvar, ett rikt fiske och en intagande belägenhet.
Han målade sig Greta såsom en högst treflig pastorska,
fryntlig och glad, ombonande sin man med all upptänklig
omsorg; ja, han såg till och med hennes hand, hvilken
sockrande rörde sig öfver en skinande ostkaka.
Medvetslöst tog han sig härvid om munnen. Lasse gjorde det
samma med tungan.
Förfriskningarna voro intagna och hallonplockningen
börjad. Greta och magistern utgjorde ett parti, gårdsfolket
det andra. Prosten och Lasse sågo på. Den förra njöt af
sin snugga, den senare högg efter flugor och mygg. Nu
darrade solens vingar öfver vågen, lik en guldfjärils öfver
en blomma i det ögonblick, han är färdig att sätta sig. I
skogen tvärs öfver hörde man skällornas ljud. Tjenstefolket
lagade sig till affärd. Den ena efter den andra framgick
til »kära prostfar» att tacka för välfägnaden. Snart voro
farkosterna utskjutna i vassen, och derifrån genskallade
omvexlande sång och skämt.
Greta föreslog, att magister Falallelej skulle ro ut ett
stycke på sjön och låta höra sin flöjt. Detta behagade
prosten öfvermåttan. Adjunkten styrde alltså ut på vattnet
med den lilla ekan, fälde årorna och började blåsa. Greta
hade valt sin plats på en berghäll. Solen badade den ena
kinden i vattnet och låg med den andra blossande öfver
ytan. Stränderna speglade sina omskiftande landskap i
djupet, sina höjder och dälder, furuskogar och marbuskar,
renmossa och mjölonris, blåklockor och talltrastar. Längst
bort i vattnet flöt en smal silfverstrimma, som efter hand
förlorade sig i skuggorna från de bortskymmande bergen.
De lena flöjttonerna svingade sig kraftfullt öfver ytan och
spelade med ljufligaste ackord på känslan. Äfven gubben
smålog af förnöjelse. – »Han är ändå icke utan sina
talanger,» bifogade han, vändande sig till Lasse, som dervid
gäspade ett långt: Ja-a. – Solen var nu nära att gömma
sin sista blick, under det hon öfver himmelen kastade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
