| I:353 |
Säg, hvi blickar du, mitt öga,
Sorgligt neder på din stig?
Fins ej i det blåa höga
Någon glädje qvar för dig?
Eller har ej jordens hjerta
För din åtrå, för din smärta
Någon återblick att gifva,
Som kan väcka, som kan lifva,
Skingra mörkret för din syn?
Se, der borta, hvilken tärna
Nickar under vårens pell!
Skynda; hör, hon ber så gerna,
Att du nalkas hennes tjäll.
Blåa ögat står i tårar;
På dess kinders friska vårar
Vinden sitt adagio spelar.
Ack, hur gerna hon dig delar
Hvarje fröjd utaf sitt lif!
Känner du ej blåa sippan,
Vårens första blick till oss,
När uppöfver vinterklippan
Solen träder med sitt bloss,
Väcker skogens turturdufva,
Grönbekläder markens tufva,
Skingrar töcknen, träden kransar
Och med ljusets Alfer dansar
Öfver spegeln af din själ?
| I:354 |
Öppna dig, du sorgsna öga,
Blicka fritt och gladt omkring!
Der uppöfver himlen höga
Och här nere sippors ring!
Hur de niga, hur de buga
I sin lilla, gröna stuga
Utaf lönnar, aspar, lindar!
Huru sött af vestans vindar
Kyssas de! Hvad himmelsk kyss!
Se, den tår, du stilla gjuter,
Lilla sippan hemtar opp;
Till sin mun hon ömt den sluter,
Hviskar: fatta mod och hopp.
Smält är qvalets is i norden,
Allting fröjdas nu på jorden.
Luftens folk hur fria, glada!
Kom ock du, dig muntert bada
Uti nöjets eterström.
Tack, o sippa, för din lära!
Se, nu är mitt öga gladt.
Jag vill nöjets gudom ära,
Suga af dess blomsterskatt,
Maj intill mitt hjerta trycka,
Honom prisa för min lycka,
Och, när du, o sköna engel,
Vissnat på din späda stängel,
Än jag drömma vill om dig.
