Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonkaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONKAFFET
allra närmaste dagarna, skulle Charlotte komma att förlova
sig med Schagerström.
Ja, så där hade det tillgått. Thea Sundler hade inte ställt
till rätta, hon hade tvärtom kastat in en ny vredesbrand
i Karl-Arturs själ. Och något annat hade man kanske aldrig
bort vänta av henne.
Men där fanns ju ännu en annan människa, som gärna
ville hjälpa och ställa till rätta, där fanns ju Charlotte.
Ja visst, ja visst, men vad kunde hon göra just då?
Karl-Artur hade ryckt upp henne ur sitt hjärta såsom en
ogräsplanta. Hon stod emellan honom och hans Gud. Hon fanns
inte till för honom.
Och även om han hade velat lyssna till henne, kunde
man tänka sig, att Charlotte skulle finna de rätta orden,
kunde man tänka sig, att hon, den unga, häftiga varelsen,
skulle ha förstånd nog för att lägga stoltheten å sido och
säga de goda och blida och försonande ord, som kunde
rädda den älskade?
H.
Då Karl-Artur nästa morgon företog den vanliga
vandringen från flygeln till manbyggnaden, där han skulle inta
sitt morgonkaffe, stannade han gång på gång för att beundra
luftens friskhet, sammetsglansen på de daggiga gräsmattorna,
lövkojornas stolta färgprakt och de honungssugande biens
glada surrande. Han kände med ljuv tillfredsställelse, att
först i dag, sedan han hade gjort sig fri från världslivets
lockelser, kunde han med fullkomligt välbehag njuta av
naturens härlighet.
När han inträdde i matsalen, såg han till sin överraskning,
att Charlotte stod där för att ta emot honom alldeles som
vanligt. Hans milda stämning övergick till en lätt förtrytelse.
Han för sin del hade trott, att han var fri, att striden var
utkämpad. Charlotte däremot tycktes inte ha uppfattat, att
brytningen mellan dem var avgörande och oåterkallelig.
Han sade ett flyktigt godmorgon, eftersom han inte ville
vara direkt ohövlig, men han låtsade inte se, att hon sträckte
11. — Lagerlöf, Löivensk. ringen — Chorl. Löwensk. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
