Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyckans gunstling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD
med utsträckta händer, alldeles som man möter en, som man
ivrigt har längtat efter. Och till sin förfäran såg han, att
hon var ensam i rummet. Det var första gången i livet, som
han och hon hade råkats, utan att det hade varit andra
personer närvarande.
Bara detta kom hans hjärta att bulta, men värre blev det,
då hon på sitt vanliga glada och rättframma sätt sade till
honom, att på Gammalhyttan, där han nu skulle bli
förvaltare, fanns det en stor och präktig herrgårdsbyggning,
så att han nu när som helst kunde tänka på att gifta sig.
Han förmådde inte svara, en sådan smärta beredde det
honom, att hon inte var nöjd med att ha skaffat honom bort
från Kronbäcken, utan ville ha honom gift till på köpets
Han tyckte sig inte ha förtjänat detta. Han hade aldrig
varit påträngande.
Men hon fortsatte med samma rättframhet.
— Det är det vackraste av alla mina bruk. Jag har alltid
tänkt mig, att jag ville bo där, då jag gifter mig.
Detta skulle ju ha varit tydligt nog för en annan, men
Schagerström hade haft stränga uppfostrare, han, alltifrån
barnaåren, och han vände sig mot dörren för att gå sin väg.
Hon var framme vid dörren före honom och lade handen
på låset.
— Jag har gett många friare korgen i min dar, sade hon.
Det är kanske rättvist, att jag får korgen, då jag friar själv.
Då grep han mycket hårt om hennes hand för att komma
åt att öppna.
— Lek inte med mig! sade han. För mig är det allvar.
— Det är det för mig också, sade hon och såg honom
fast in i ögonen.
Och i det ögonblicket förstod Schagerström hur väl hans
gamla lycka hade menat med honom. All ensamhet, all
hårdhet, all saknad, som livet hittills gett honom, de hade
bara varit till, för att denna övermänskliga salighet skulle
kunna intränga i själen, för att den liksom skulle kunna
finna rum att utbreda sig, för att ingenting annat än den
och endast den skulle finnas där.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
