Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, kärleken, som han försmått, som han aldrig känt
fullkomligt, som jag insupit ur hans tal, som mina ögon
hemtat ur hans himmelska blickar, som sjelfva hans råd stegrat.
Ja, Urban är oskyldig som en engel, men god som den man,
hvilken älskat; jag visste icke att han hade älskat! Det är
ni,« sade hon derefter häftigare, i det hon pekade på
Lactantius, Barre och Mignon, och utbytte passionens ton emot
förtrytelsens, «det är ni som underrättat mig att han älskade,
det är ni som denna morgon alltför grymt hämnats mig, i
det ni mördat min rival med ett ord. Ack! jag ville blott
åtskilja dem. Det var ett brott, men min mor var italienska;
jag brann, jag var svartsjuk och ni lofvade mig att få umgås
med Urban, få honom till vän och se honom dagligen....«
Hon teg en stund, men utropade derefter hastigt: «Folk!han
är oskyldig! Martyr, förlåt mig, jag kysser dina fötter.«
Hon kastade sig för Urbans fötter och gret bittert.
Urban, upplyfte sina hårdt sammanbundna händer, och
i det han gaf henne sin välsignelse, sade han med mild, men
svag röst: —
«Gå i frid, min syster! jag förlåter dig i Hans namn,
som jag snart skall skåda; jag har sagt dig det förut och nu
inser du det, att passionerna åstadkomma mycket ondt, om
man ej söker vända dem mot hiralen.«
Eodnaden uppsteg nu för andra gången på
Laubardemonts panna: «Olycklige!« sade han, «du uttalar kyrkans ord.«
«Jag har icke öfvergifvit hennes sköte,« svarade Urban.
«För bort denna qvinna,« ropade ordföranden.
Då vaktknektarne skulle efterkomma befallningen, märkte
de att hon så hårdt tilldragit repet om halsen, att hennes
ansigte var blodsprängdt och hon var nästan liflös. Fasan
jagade nästan alla qvinnor ur församlingen, och flera
bortburos afdånade; men salen förblef det oaktadt lika full, ty
lederna slöto sig närmare tillsammans, och de som stått
utanför, trängde sig in.
Domrarne blefvo förskräckte och uppstego; ordföranden
försökte att låta utrymma salen, men folket betäckte sina
hufvuden och förblef i en förfärande orörlighet;
vaktknektarne voro ej mera nog talrika, så att man måste gifva vika,
och Laubardemont sade med sväfvande röst, att domstolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
