Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Min herre, först borde man likväl undersöka, om det
låter sig göra att vada...«
I detsamma kom en kula från den ifrågavarande vallen
och träffade den gamle anförarens häst i hufvudet.
«Loemaria, de Mouy, tagen befälet, och till storm, till
storm!« ropade båda adelskompanierna, emedan de trodde
markisen vara död.
«Håll ett ögonblick, mine herrar,« sade gamle Coislin,
i det han åter uppsteg, «jag skall anföra er, om j behagen;
visa oss vägen, herr volontär, ty spanjorerna bjuda upp oss
till denna dans, och man måste alltid besvara höflighet med
höflighets
En af markisens tjenare framförde nu en annan häst,
hvarpå han satte sig upp och drog värjan; men utan att
afbida hans kommandoord, sprängde denna hetlefrade ungdom,
företrädd af Cinq-Mars och hans vänner, hvilkas hästar
drefvos framåt af sqvadronerna, i grafven, som till deras och
spanjorernas stora förundran ej var djupare, än att vattnet knappt
räckte hästarne till knäna, och i trots af en salfva med skrot
från de tvenne största kanonerna, kommo alla huller om
buller på en liten gräsplan, vid foten af den halft förfallna
muren. I första hettan sprängde Cinq-Mars, Fontrailles och den
unge Locmaria uppför sjelfva vallen, men en muskötsalfva
dödade alla tre hästarne, hvilka rullade ned med sina ryttare.
«Sitten af, mine herrar,« ropade gubben Coislin, «framåt
med pistolen och värjan i handen; lemnen era hästar!"
Alla lydde och rusade hoptals uppför vallen.
De Thou, hvilken bibehöll sin köld lika beständigt som
sin vänskap, hade emellertid icke förlorat sin unge Henrik ur
sigte och emottagit honom i sina armar, då han nedföll jemte
sin häst. Han hjelpte honom på fötter igen, återgaf honom
värjan, som han släppt, och sade med det största lugn, fastän
kulorna haglade på alla sidor: — «Min vän, är jag icke bra
löjlig midt i detta krakel, med min parlamentsrådsdrägt?«
«Anfäkta,« sade Montrésor, «se här abbén, som nog kan
vara ert rättfärdigande.«
Den lille Gondi trängde sig verkligen fram emellan
gendarmerne och ropade så mycket han förmådde: «Tre
dueller och en stormning! Jag hoppas att jag nu ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
