Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Djupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 199
levande ruiner faller det mig ej in att vare sig på
det ena eller andra sättet upphöja! Nej, nej. Men
ibland, som i natt, har jag tyckt att själva Djupet
kanske stod att söka annorstädes — därborta, på
höjderna.
Solschinsky öppnade gårdsdörren:
— Fall inte över allt bråte, som ligger här, gå
till höger, där finns en smal portgång till tvärgatan...
Och han sköt mig-sakta ut genom den trånga
bakvägen.
Jag famlade mig fram till en portöppning — gården
var ej så mörk; soin den först syntes, ty ur de små
fönstergluggarna lyste smala strimmor. I alla hörn
tiss-lade och tasslade det som av råttor, men det var
mänskliga gnagare, som i vråarna, på halvruttna
halmkärvar, hade rett lyor för natten. Gränden var utan
trottoar, sumpig som ett kärr och utan lyktor. Jag
gick upp till Isaksstråket.
Där blev jag stående, förvirrad över den syn, som
visade sig.
Det gamla fattighus — allra ursprungligast en
kasern — som nu användes till asyl eller
natthärbärge för stadens djupast sjunkna, husvilla
existenser, reste sina bugnande murar under ett fackelsken
från ett par bål, vilka tänts mitt framför ingången.
Dessa murar, som tycktes bära ett jättefoster av sorg
och förtvivlan, färgades röda av elden, men samtidigt
framvisade skimret ännu tydligare än om dagen
rappningens bristfälligheter, vilka liknade ’svulster, eller
utsvettningar av ångestgråt, onämnbara vätskor och
likvatten. Jag har aldrig sett något så hemskt , som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
