Tillfället gör tjuven - sägs det. Vill man snygga upp satsen en smula, kan man säga: Tillfället ger turen eller slumpen gör susen. I långa loppet betyder emellertid turen föga i jämförelse med människan. Tyvärr tillhörde Benjamin Borck det stora antal unga människor som helst går ginvägar - inte alltid av lättja men väl av otålighet. Han ville skapa sin chans, komma till tals med sin berömde släkting och fann slutligen på listen med katten och ringen.
Framgången var så oväntad att intrigmakaren tappade huvudet och betedde sig ohövligt mot en person, som han närmast önskade smickra. Emellertid måste chansen utnyttjas. Fördenskull spankulerade nu den unge mannen uppför jasminvägen. Han passerade på tvåhundra meters avstånd den mörkt köttfärgade, tämligen klumpiga och dystra byggnad, som var clownens residens. Ginvägsmetoden borde ha fört honom tvärs igenom palmdungen till husets stora svarta port. Men har man väl blivit så finurlig och världsklok som unge Benbé så säger man gärna till sig själv: Kortaste avståndet mellan två punkter är den krokiga linjen, ju krokigare, desto kortare. Logiken revideras baklänges så till sägandes.
Följaktligen började Benbé åter känna sig lätt om hjärtat, bollade muntert med sin sammanknycklade hatt. - Bäcken med de sprittande fiskarna vann hans fulla gillande, forsen hans beundran. När han på nära håll såg raden av små underliga vattenverk, jublade han som en skolpojke på sommarlov och ropade: O, Sanna, Sanna - För så vitt han kunde se, var de kopior av de tokiga verken vid Sanna. De kunde icke åstadkomma någonting annat i världen än att förbluffa världen genom sin vidunderliga sinnrikhet.
Nu kom en man hastigt gående nedför forsens strand. Han strök sig med handen om mun som om han plötsligt avbrutit sin måltid. Arbetsdräkten var den vanliga men ett revolverhölster i läderbältet angav att han troligen var uppsyningsman. Benbé väntade sig ett förhör. Emellertid log mannen det vanliga vänliga amerikanska leendet, som tillverkas en gros, och frågade om han ville se maskinerna i verksamhet. Han tillade: Ni kommer att bli förbluffad, master Borck.
Redan den omständigheten att han tilltalades vid namn, förbluffade master Borck. Hade negern sänt ut hans signalement över hela bungalowen? Hade bladet vänt sig? Blev han på ett förekommande sätt bemött av sin frändes tjänare eller stod han helt enkelt under uppsikt? Uppsyningsmannen försvann i en konstgjord droppstensgrotta och efter några ögonblick började hela raddan av maskiner arbeta så imponerande maskinmässigt som önskas kan. På gamla barnsliga Sanna hade hela detta lilleputtmaskineri blott varit en tämligen dyrbar leksak för ett vuxet barn - här hade leksaken fått en större betydelse: den övertygade en nyfiken och mäktig allmänhet om att den märklige Jac Tracbac höll sig med en fullt legitim och aktningsvärd hobby. Maskinerna tillverkar onekligen någonting av värde - bluff. Under det att uppsyningsmannen inläst och vant beskrev dessa bluffmaskinernas egenskaper, skisserade Benbé i tankarna sitt stundande möte med Tracbac. Falsariet med ringen skulle han utan vidare tillstå och samtidigt förklara att han icke vore en vanlig bedragare utan blott en låtsad. Skillnaden kan tyckas hårfin men orden "icke vanlig" är ofta ett adelsmärke beträffande tjuvar, skojare och åtskilliga andra kategorier människor. Till och med en pajas blir i viss mån adlad om man säger: "inte en vanlig pajas".
Trekvart eller en timme hade nu förflutit sedan Benbé skildes från negern och han blev otålig. Han började gå nedför forsen. Uppsyningsmannen hann upp honom med några hastiga steg och grep hans arm med en näve, som var en äkta amerikansk uppsyningsmans näve. Benbé gjorde några fruktlösa försök att slippa loss. Vad tänker ni egentligen ta er till? frågade han förbryllad.
Ingenting särskilt, svarade den andre. Alltid kan vi fördriva en angenäm stund i apstaden. Där kommer min kamrat från den kanten.
Mycket riktigt - över spetsarna på en tät agavhack syntes ett huvud som var tvillinglikt uppsyningsmannens. Benbé fick plötsligt på känn, att man visade honom en överdriven uppmärksamhet. Han stramade upp sig och sa:
Vad går det åt er, människor? Mr Tracbac väntar på mig vid det här laget.
Tvillingen från apstaden kom över bron och uppsyningsmannen presenterade sin skyddsling eller fånge.
Å ja, jag vet, sa uppsyningsmannen nummer två och log precis lika vänligt som den förste. Jag vet fullkomligt. Vackert väder i dag, master Borck, är det inte?
De tre herrarna gick över bron och doldes snart fullständigt bakom en agavhäck för envar, som från boningshuset möjligen kunde ha spejat efter dem.
Emellertid hade Benbé rätt. Hans frände Jac väntade på honom och väntade med en viss spänning. Han hade sett en skymt av honom då han bollade med hatten på jasminvägen. Och han väntade vandrande av och an i bungalowens övre galleri.
På ena sidan hade han några dörrar av vilka en stod öppen, på andra sidan en stor kringbyggd gård eller trädgård. I trädgården fanns en fyrkantig bassäng och i dess mitt en svängande vattenspridare som lät ett duggregn falla över vattnet och bassängkantens klängväxter. Kinesiska ankor med glänsande stålblå kroppar och gulröda huvuden härjade bland granna små japanska dykänder, högg efter dem och fräste. Över balustraden hängde en säck eller påse på vilken i bleknade gula bokstäver stod broderat: Tiggarn i sin bittra nöd, tackar gud för gammalt bröd. Påsen var en relik från köket på Sanna. Den innehöll en massa gammalt bröd och tiggarna var de granna fåglarna. Med ett långt bamburör sökte Jac skipa rättvisa mellan kineser och japaner. Han ropade: Dåliga karaktärer, mina barn, vackra kläder och dåliga karaktärer. Unna gott din nästa, får du själv det bästa.
Tracbacs kläder var för tillfället något underliga. Han bar stora fadermördare, en vidlyftig, blommerant halsduk, svart långrock, trånga gula nankinsbyxor med hällor. Över magen gick en tjock, dubbel klockkedja från vars mitt dinglade en hel kvast gyllene berlocker. Han såg ut som ett kommerseråd eller annan bättre borgare från förra hälften av artonhundratalet.
Han la ifrån sig bamburöret och spankulerade åter av och an med händerna under rockskörten som guppade likt en tuppstjärt. Han mumlade: Nå, varför kommer inte pojken? Hur länge ska jag vänta? Kanske har han kommit bara av nyfikenhet. Det finns fler nyfikna människor än ärliga, mycket fler -
Plötsligt ställde han sig på tröskeln till den öppna dörren. Stödjande ryggen mot dörrposten intog han en besynnerligt förskruvad hållning: den vänstra armen sträckte han snett bakåt till hälften omvriden, högra handen med utspärrade fingrar höll han framför ansiktet som om han velat avvärja ett slag och samtidigt räcka lång näsa; munnen var krampaktigt uppspärrad i fyrkant likt munnen på en tragisk mask. Så förblev han stående fyra eller fem minuter nästan orörlig blott med några små skälvande ryckningar i överkroppen. Slutligen utbrast han otåligt: Är det inte nog nu? Det är nog, inte sant?
Det hela var inte så konstigt, som det såg ut, varken hans dräkt eller uppställningen. I rummet med den öppna dörren satt en ung kvinna framför ett staffli och porträtterade clownen i en av hans första roller - just den, som givit honom hans nom de guerre, Jac Tracbac. Clownen avskydde att stå modell men han hade två skäl att göra den unga damen till viljes: dels höll han verkligen av henne, dels hade hon under en kortare tid varit hans hustru. Hon var dansös och hette Siva Yala. Modern irländska, fadern zigenare.
Hon sa en smula skyggt som om hon bett om någonting extra dyrbart eller farligt:
Jag kan väl inte få be om uttrycket en gång till?
Tracbac gick fram mot henne och hytte med pekfingret.
Han tog hennes huvud mellan händerna och kysste henne på ögonlocken. Han blåste på hennes hår och sa:
Zigenarunge, du har druvblått hår och körsbärsbrun hy - det vittnar om din ringa härkomst. Men var stal du dina bärnstensögon? Det gör detsamma. Folk tycker att det är vackra ögon: mig påminner de om bärnstensmunstycken. När jag kysser dem tycker jag mig få cigarrettrök i mun, starkt parfymerad och en liten smula äcklig. Men vem kan hjälpa det?
Uttrycket om jag får be, envisades flickan. Han sa:
Inte för hundra dollars, min unge, inte för femtio, inte för tjugufem.
Tracbac återtog sin vandring i galleriet. Han muttrade:
Varför kommer inte den unge lymmeln? Vad gör jag om han inte kommer? Sänder jag bud efter honom? Det ingår inte i min plan. Kommer han inte av sig själv, är han fullkomligt värdelös för mig. Jag har satt honom på prov.
Han stack in huvudet i målarinnans rum och yttrade barskt:
Siv, som du vet, vill Abel Rush att jag skall uppträda om en månad. Han säger, att det är två år sen sist. Låt gå för,det. Men jag uppträder icke med mindre än att en viss person infinner sig här och av mig mottager ett viktigt uppdrag samt utför det till min fulla belåtenhet. Eljes icke.
Och han traskade vidare, viftande med rockskörten. Han liknade i den gammaldags dräkten sin farfar, en liten spenslig och nervös person, som lidit av epilepsi om ock i lindrig grad. Just så hade farfadern trippat omkring och viftat med skörten, då han grubblade över någon viktig affär om fem- eller tiotusen kronor. Sonsonens affärer var, mätta med guld, betydligt viktigare.
Siv suckade på ett sätt, som lät invant. Dansösen hade vid sexton år redan gjort sig namn och stod nära gränsen till stjärnklassen. För att raskt komma på rätta sidan om denna fatala gräns hade hon gift sig med Jac Tracbac. Ett reklamparti från hennes sida, från clownens närmast ett utslag av hans vanliga tankspriddhet och liknöjdhet. Efter en sammankomst med dansösens impressario hade mr Rush inbjudit henne till ett gardenparty hos den store clownen. Efteråt sporde sekreteraren sin husbonde: Vad tyckte ni om Siva? - Utmärkt, sa Tracbac. - Hon tänker gifta sig med er. - Utmärkt, upprepade Tracbac, som funnit behag i kontrasten mellan druvblått hår och bärnstensbruna ögon. Ska jag arrangera saken? frågade sekreteraren och Tracbac svarade: Alldeles utmärkt.
Äktenskapet slöts och Tracbac fann det utmärkt. Sedermera fann han också skilsmässan utmärkt. Redan ett par månader efter bröllopet inträffade någonting oroande. De nygifta satt på en hotellbalkong någonstans i Florida och drack sitt te. Plötsligt spärrade Siv upp sina bärnstensfärgade ögon och stirrade bestört på sin man. Hon tryckte händerna mot hjärtat och utbrast jämrande: Oh-o-o-o - Upp flög clownen och gjorde ofrivilligt en av dessa hemska skräckgrimaser som eljes var arenan och filmen förbehållna.
Du får verkligen ursäkta, sa Siv, som visste, hur dyrbara dessa grimaser var, jag ber tusen gånger om ursäkt att jag pep till men just nu fick jag klart för mig att jag är kär. - Lite brutet, lätt förlåtet, svarade Tracbac älskvärd och sjönk tillbaka på stolen. I vem är du kär? - I dig, svarade mrs Tracbac oförbehållsamt. - Tracbac rev sig under hakan. Han försökte överblicka situationen men tog åter saken alltför lättsinnigt, smålog och sa:
Eftersom vi är på bröllopsresa, får det väl passera. Men ingen vana, Siv, ingen vana. Jag har själv varit kär en gång och det ångrar jag. Men tag det med ro, så går det över.
Sivs förälskelse gick inte över men väl hennes äktenskap. Reklamsyftet, som stiftat detta äkta förbund, slog alldeles slint. Sekreteraren och impressarion, hur förfarna de än var, hade begått ett räknefel i denna utomordentligt grannlaga reklam. Dansösen hade visserligen ett ganska stort namn men inte tillräckligt för att kopplas samman med Jac Tracbac. Hans namn slog ihjäl henne - Siva Yala, dansösen blev mrs Tracbac, ingenting annat.
Det betydde dock mindre. Avgörande blev först barnfrågan. Siv ville ha barn, Tracbac icke. Han sa: Det skulle förstöra din karriär. - Stackars clown, hans skäl var allvarligare och hans ståndaktighet mera aktningsvärd. Sjukdomen som plågat kraftgumman farmors bräcklige lille man skrämde sonsonen. Det var emellertid funderingar och farhågor som han behöll för sig själv. Till Siv sa han: Du måste tänka på din karriär. Eller låt oss skiljas -
Ett sånt kräk du är, sa Siv och begärde skilsmässa. Gift nu om dig, rådde henne Tracbac, så får du det utmärkt. Det gjorde hon inte. Hon förblev ogift och barnlös på trej och för att visa den store Jac Tracbac att även hon hade en fast vilja. Vidare slutade hon dansa och förstörde sålunda sin karriär för roskull, alltsammans för att Jac skulle stå där med lång näsa.
Hon slog sig på måleri, som hon förut haft till tidsfördriv. Hennes konst var ytlig men klatschig och rätt elegant. Hon tillskansade sig en sorts monopol på sin frånskilde man. För att yttermera reta honom signerade hon sina alster "frånskilda frun". Det retade honom inte alls. Han var lätt att skrämma men svår att reta. Allting förlät han och det är måhända oförlåtligt. Hon hade flera ateljéer men använde nästan uteslutande den, hon låtit inreda i Tracbacs bungalow. Hennes väninnor påstod, att hon inte släppte honom ur sikte därför att hon önskade hålla andra kvinnor på avstånd.
Tracbac fortsatte att ränna av och an i galleriet, såg titt och tätt på klockan som om den skulle kunnat säga honom något. Han muttrade gång efter annan: Vad vill det här säga? Varför kommer han inte? Vad ska jag nu göra? - Då och då höjde han ögonbrynen och slog ut med armarna i en stor gest. Han påminde mest om en noskig lanthandlare bakom sin disk, prisande varorna eller politiserande med kommunala meningsfränder. Plötsligt sa han i förbigående och utan att se upp:
Du undrar, vad jag går och tänker på. Jag planerar någonting. Jag ämnar inlåta mig i en fruntimmershistoria. Är du nöjd?
Mycket, svarade Siv stillsamt. Är det någonting i stil med den sista?
Sista? upprepade Tracbac förnärmad. Vad vet du om det? Brukar jag anförtro dig kärlekshistorier? Har jag några kärlekshistorier? Tyst med sånt där, jag ber dig! Den sista? Nå, hon var utmärkt.
Allting är ju utmärkt, insköt Siv.
Det stämmer, sa clownen och gnuggade förnöjd händerna. Men det här är någonting för sig. Jag väntar min släkting. Han är den ende, som kan hjälpa mig och han kommer inte. Vad är det för mening med det? Han finns här i parken. Jag har själv sett honom. Jag kan sträcka ut handen efter honom och han kommer inte. Är det inte klyftigt inrättat, va?
Sänd bud efter honom, föreslog Siv.
Tracbac stampade i de murknade plankorna så att träflisorna yrde; det var vördnadsvärda plankor tagna ur ett tvåhundraårigt spansk-mexikanskt hus.
Nej, nej, nej! Han måste komma av sig själv. Du ska få höra. Han är en avlägsen släkting, fattig pojke. Han skrev till mig, Rush konfiskerade brevet. Han försökte träffa mig, Longfellow kastade ut honom. Då sände han mig en katt, en ring och ett brev. Den gången hade han både tur och skicklighet. Jag tål inte se kattor med band om halsen. Nå ja, när nu Longfellow kom med en katt, som hade band om halsen, tog jag genast av bandet och lät katten löpa. Så upptäckte jag vid bandet ett brev och en hårring med min farmors hår. Du känner ju till farmor?
Jag har målat hennes porträtt efter din beskrivning tre gånger -
Utmärkta porträtt, medgav Tracbac, för envar som inte sett gumman. Benjamin, min släkting, har inte heller sett henne och tror tydligen att gumman hade vitt hår. En åttioårig människa bör ju ha vitt hår enligt en sån där pojkes schematiska uppfattning. Emellertid dog farmor lika svarthårig som du. Men ringens hår var vitt.
Snygg pojke, din släkting, fnös flickan.
Inte sant? En smula skojare si så där. Emellertid, jag sökte upp honom, jag låtsades ingenting om falsariet, jag köpte ringen för en rätt stor summa. Jag gick. Hör på. Är nu pojken en vanlig och obotlig skojare, försvinner han med pengarna. Är han det inte, kommer han till mig och förklarar det hela som ett dumt pojkstreck utfört i avsikt att väcka min uppmärksamhet, vari han också lyckats. I så fall vet jag två saker om honom: dels att han har anlag eller åtminstone smak för knipsluga metoder, dels att han är åtminstone relativt ärlig. Lägg därtill att han är min släkting och att han kan vänta hjälp av mig - och jag har precis den person, som jag behöver -
Behöver? upprepade Siv med harm. Behöver till vad? Till den där fruntimmershistorien du talade om -
Hon spärrade upp sina ögon på ett alldeles övernaturligt sätt. Tracbac skakade på huvudet och sa:
Du är utmärkt. Jag önskar att jag kunde hålla av dig. Men det kan jag inte; jag måste skaffa mig ett annat fruntimmer. Hör nu på. Jag har ingen, jag håller av, varken kvinna eller hund eller katt eller häst eller apa eller något vad mig tillhörer. Alltsamman är mig likgiltigt. Icke förty vill man att jag skall uppträda. Varför? Är jag road av applåder eller visslingar? Varken det ena eller det andra. Är jag road av att samla pengar? Åt vem? Åt Tracbacsyndikatet eller åt mig själv? Jag har ingen ambition, inga laster, ingen hobby, ingen lust att göra vare sig gott eller ont. Kan du överhuvudtaget säga mig något, som jag önskar eller vill?
Det kan jag, svarade flickan snabbt och frankt.
Men clownen ryckte på axlarna.
Nej, min docka, varken du eller någon annan. Varför skulle jag arbeta? Å ja, du står där och småler, din lilla ynkedom. Triumferande, va? Återgå till äktenskapet, Jac Tracbac och jag skall föda dig tolv välvuxna barn. Då har du någonting att arbeta för, clown! Ja, besitta och besinna! Tolv Tracbacar, sex manliga och sex kvinnliga - alla lika hejdlöst skrattretande. Å, nej, barn det vore en förfärlig orätt mot mina ärade kolleger. Enorma utbud på clownmarknaden, kolossal baisse. Pajaser till självkostnadspris.
Nå, du lilla guldögda best, fortsatte han i samma andedrag och sparkade bakut i riktning mot Siv. Du kunde ju tala om för mig, vad det är jag önskar och vill? Var det inte så? Nå? Nå? Blir det något va? Vad vill jag?
Hon svarade lugnt - och fast hennes hjärta redan började dunka av rädsla - fullkomligt likgiltigt:
Vad du vill, Jac? Du vill uppträda.
Han stod ett ögonblick, orörlig, så lyfte han bamburöret som en vilde sitt spjut och slungade det i dammen. De skränande änderna lyfte och singlade kors och tvärs över gården, skriande. Tracbac vände sig om, han gick fram mot flickan, som alltjämt tyckte sig upp mot väggen. Han tycktes röra sig nästan lika mycket med armarna som med benen, skuldrorna höjdes och sänktes växelvis ungefär som på en gående apa eller en höftsjuk. Han tog Siv kring handlederna och förde sitt ansikte nära hennes. Han sa:
Vet du vad det kostar mig att uppträda? Vet du vad det kostar? Å nej, det kan du inte veta - det kan ingen veta - mer än den som betalar -
Hans röst var lugn, blott en smula besk och gnällig. Ungefär på samma sätt skulle gamle köpman Borck ha klagat över de dåliga tiderna och sökt avvärja någon lättsinnig utgift. Inte förty var flickan så skrämd att hennes näsvingar skälvde, då hon drog andan. Hans händer for sakta och smeksamt undersökande över hennes nakna armar ända upp till skuldrorna. Hon ansträngde sig att hålla sina muskler stilla och slappa. Han lyfte hennes hand och släppte den. Armen dinglade slappt som en döds eller sovandes. Det lugnade honom.
Han började hastigt klä av sig; men flickan skrattade så pass hon kunde och utbrast:
Nej, men fy, Jac, du är en chocking! Tänker du klä av dig mittför näsan på mig! - Å, du milde, vad jag är tankspridd, skrek clownen och med det ena byxbenet redan löst dinglande och hållande upp byxorna med händerna skumpade han bort som en pojke på en käpphäst, försvann genom den bortre dörren. Siv skrattade muntert och precis så länge att dörren hann stängas om honom. Då upphörde skrattet lika snabbt som maskinernas slammer vid Konstgjorda forsen.
Knappt hade Tracbac försvunnit, förrän Longfellows svartulliga huvud dök upp i gårdstrappan. Han rullade ögon och gjorde tysta frågor med sina tjocka läppar. Siv nickade. Negern smög sig fram till flickan och räckte henne en biljett. Från mr Abel Rush, viskade han. Siv läste biljetten. Den oroade och förbryllade henne men hon måste besluta sig snabbt. Hon viskade tillbaka: Hälsa mr Rush att jag delar hans åsikt. - Negern nickade och smög bort lika tyst som han kommit. Siv rev sönder biljetten men höll ännu bitarna i handen då Tracbac återvände.
Han var iförd en fotsid rock eller kaftan av svart siden fodrad med kinesiska broderier, på huvudet hade han en mandarinmössa med blå knapp. I handen höll han sin hederliga, tjocka guldkedja - passande en borgares mage i Wadköping - och lät uret dingla i det han med falsk röst sjöng: Ringen, Cornevilles klockor - ringen dagen lång - ringen alla klockor - ringen ding ding dang -
Han stannade framför Siv och sa: Den där släktingen jag talde om, har tydligen skuddat stoftet av fötterna. Det är över en timme sen jag såg honom bolla med sin hatt i jasmingången. Kanske var det inte han, kanske såg jag fel - Vad tror du?
Hur ska jag veta det? svarade flickan snäsigt.
Han nös: Tjohejsan. Jag har förkylt mig. Änderna måtte ha skvätt vatten på mig. Har du läst Tusen och en natt? Har du läst sagorna om Simbad Sjöfararen? Jo, han var en gentleman som hade till trumf att lida skeppsbrott och bli uppkastad på diverse öar. Hur han kunde leva på det, stackars karl, utan reklam och organisation som han var. En morgon vaknade han på en sån där ö och skulle just fundera ut nästa skeppsbrott, då han till sin fasa upptäckte att en ful trollgubbe slagit sig ned på hans axlar och klamrade sig fast med benen. Inte värt att försöka bli av med fulingen; Simbad måste bära honom och göra allt vad han befallde. Nå ja, min unge, det fanns en gång en yngling som hette Jonathan Borck, det var jag. Jag led också skeppsbrott och blev uppkastad på en strand och vaknade med en ful gubbe ridande på mina axlar. Han rider mig ännu och han heter Jac Tracbac.
Vad har du där? frågade han plötsligt och pekade på hennes knutna hand. Utan att blinka höll hon fram handen med pappersbitarna Hon sa: Från mr Rush -
Det är utmärkt, myste clownen, alldeles utmärkt. Jaså, herrskapet sänder varann små billets doux? Har jag inte sagt dig, Siv, att du ska gifta dig med Abel Rush? Så slipper jag dig äntligen. Han är vacker, intelligent, ung. Tag honom! Om få år har vi tolv Rushar med alla moderna förbättringar. Sådana kan marknaden uppsuga i oändlighet -
Han såg åter på klockan.
Nå ja, han kommer inte, den där unge mannen, det är alldeles tydligt. Apropå. Siv, du kan säga din vän Abel Rush att jag verkligen ämnar uppträda ifall jag lever och har hälsan. Men inte om tre månader, som han inbillar sig, utan om tre år. Då skall jag uppträda under förutsättning att jag själv lyckats klara den där fruntimmershistorien du vet. Å du store, vad du ska bli svartsjuk! Hälsa alltså Abel Rush -
Det där får du säga honom själv, mumlade Siv buttert.
Hälsa honom vidare, att jag varken vill se honom eller höra hans älskliga stämma på ett halvår. Minns det! Jag skall ägna mig åt eremitliv och lärda studier. Jag ska lista ut, hur den där Simbad lyckades bli kvitt sin Jac Tracbac. Jag har burit på min länge nog.
Han såg än en gång på klockan, sa: Alltså, karln kommer inte, det är tydligt. - Visslande melodien ur operetten Cornevilles klockor gick han utför trappan till gården.
Siv tänkte: Rush får ta ansvaret. Mig angår inte hans fruntimmershistorier. Mig angår ingenting. Snart.
Hon gick in till sig och satte händerna för sina onaturliga stackars bärnstensögon.
