Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid första dagbräckningen var allt ordnadt
till strid. Gier da sjelf anförde sina män,
men närmast sin person hade hon en liten
utvald trupp af tappra sköldmör, hvilkas strålande
ögon brunno af stridslust och begär att
bortjaga de främmande riddarne. Alf med sina
stålklädda män mötte de tappra amazonerna
och deras kämpar, med lika stor ifver att blifva
de segrande.
Striden började med en till bitterhet gränsande
häftighet. Blod flöt i strömmar, och
den hedniska hjeltehären tycktes vid åsynen
af det myckna blodet råka i verkligt berserkaraseri;
dess qvinnor stredo som lejoninnor
-och dess män som vildar. Glerda ordnade
och uppmuntrade alla, men tycktes undvika
att med egen hand nedhugga någon. Ett par
gånger hviskade hon: “det var dock ett grymt
löfte min fader tog af mig. Hvi skall jag så
obarmhertigt döda dessa menniskor, som aldrig
förolämpat mig? Dock — gudarne fordra
denna strid!“ och åter flög hon dit der
striden stod häftigast.
Alf hade gifvit alla sina män den strängaste
befallning att ej anfalla Gerdas person
och att i allmänhet undvika onödiga grymheter.
Han sökte alltjemt att komma i handgemäng
med Gerda sjelf, men hon deremot undvek
honom, och då Ottilda, som troget följde
Gerda, såg detta, frågade efter orsaken, svarade
borgfrun : “jag vet icke, men en oförklarlig
känsla hindrar mig att utgjuta ridda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
