Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Studenttåget till Kristiania 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>2 STITDKNTTÅGKT TILL
KRISTTAMA 1852
hjärtat var fullt, och energien var spänd, så att
det räckte till för den sista dagens storslagna
afsked. Detta tog sin början vid afskedsfrukosten i
vårt norska hem, hvarom i de korta anteckningarna
från resan man finner blott de orden: »Sång och
tårar!» Men härtill kom också ett ifrigt skrifvande
i minnesböcker. Det gällde att vara kvick i
vändningarna, påhittig och omväxlande i tankar och
språk, och det var ej alltid så lätt. En norsk vän
benämnde fyra år senare vid Uppsalamötet en sådan
författares situation med de klassiska orden: »Han
sidder og piner sin Muse».
Sista samlingen skedde i Frimurarlogens stora sal,
där norrmännens farväl till oss tolkades vackert af
universitetslektor Fris. Sång och hurrarop, famntag
och handslag, till och med broderskyssar växlades
under ett örondöfvande lif. Man fick buketter och
varma blickar, ibland fårade, af sina kvinnliga
vänner, och så började aftroppandet i större och
mindre grupper ned till vår gamle vän »Berzelius»,
där vi snart voro inräknade af vår gode ordförande
Carl Yngve Sahlin. Kapten Almgren, vår utmärkte
ångbåtschef, stod på kommandobryggan, rorgängaren
hade fattat om ratten, skoflarna började tungt röra
sig, sista trossen kastades loss, kanonerna dundrade,
Arpi tog upp »Sätt maskinen i gång, herr kapten!» -
och under ett hurrande och lefveropande, som höll
på att göra oss galna af hänförelse, ångade vårt
stora och vackra fartyg ut på fjorden och satte full
fart söder ut, medan vi tre hundra, som stodo där på
däcket, tyckte oss ensamma och öfvergifna, likt barn,
som förlorat sina bästa vänner.
Nu var mötet förbi, och det började genast bli ett
minne... »Minns du det:>» och »Minns du det"?» ljöd
det redan första aftonen, innan vi kommit riktigt
ut på Kattegatt - och så har det sedan litet emellan
ljudit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
