Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
179
sande den bok, han höll af mest af allt i världen,
den gamla, fromma boken om Kristi efterföljelse.
Och undrade någon, hur han kunde bära allt sitt
svåra med ett sådant sinnelag, kunde han med sitt
darrande finger peka på tvenne rader där, förstrukna
med svarta blyertsstreck: »Stadig frid är hos den
ödmjuke; men i den stoltes hjärta bo äflan och
mycken oro.»
Det språket blef också måladt på korset öfver
hans graf. Det sade allt om honom.
Då Sven Nilsson hade vägen öfver kyrkogården,
stannade han ibland framför grafven och läste, hvad
som stod där på det fattiga träkorset. Och han
tänkte ofta på honom, som var död. Men svårt
hade han nu ändå att tänka alldeles som han förr
gjort.
»Du var allt litet dum, du Heimer,» kunde han
ej låta bli att tänka, »det var felet det. Hade du
någon tack, månntro, för att du var snäll och tålig
alltid? Jo, fan också! Det tjänade just något till,
du, att vara beskedlig och mild som du. Ja, du fick
veta’t!»
»Men du har det godt nu ...» Han stod och
såg på kullen och kände, hur det tyngde inne i
bröstet. Ja, det vore godt ändå, att ha det som han nu.
Men på allvar, med verkligt uppriktig längtan
kunde Sven Nilsson icke önska sig att dö. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
