Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 245
impulser, som det icke alltid är så godt att bemästra,
och hvad Knut beträffade, kunde han gärna tåla vid
en allvarsam svärfaderlig sittopp, men utdelad med
tillräcklig hofsamhet, för att han skulle förstå, att det
var i välmening. Litet längre fram skulle flickan
skickas från staden, upp till en moster i Dalarne,
som man fick inviga i saken, och sedan där den
stora händelsen inträffat någon gång på sensommaren,
fick man skaffa det nya lilla lifvet utackordering så
länge, tills slarfven Knut kunde anses tillräckligt
långt kommen, för att prästen skulle kunna läsa öfver
hans äktenskapliga förbund. Så i all evighet
behöfde det för öfrigt väl inte dröj’a, rektorn hade ju
relationer, som kunde åtskilligt, om de ville.
Därmed var, för lektorns vidkommande, saken
utagerad. Och att hans beräkningar gått i lås och
att allt äfven för de andras del tog en god vänd
ning, det fick han klarhet om en kort tid senare,
efter en vecka eller litet mera, då en afton, medan
han satt fördjupad i sina kriaböcker, det knackade
— helt försiktigt — på dörren till arbetsrummet och
vid hans: stig in! Ellen själf stod på tröskeln. Litet
blek, litet medtagen var hon ju ännu, men ansiktet
var lysande af en blid och allvarlig lycka, och hon
kunde le igen nästan som förr. Med båda händerna
höll hon nu en stor bukett af tulpaner och
påskliljor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
