Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarifrån de hoppas och begära intet. Vildare än annorstädes
på jordklotet rasade stormarne städse i dessa öknar. Och när
de fingo en stund makt öfver folkens sinnen, hvilka der
fast-höllo sig, kastades dessa åt skiljda håll, nedåt mot slättmarken
vida omkring. Så bortsopades äfven de finska folkstammarne
likt höstliga löf från torra grenar och ströddes öfver de
nordliga landen. Och längre än något annat slungades bort våra
egentliga förfäder, ända dit, hvarest haf från alla håll
kastade sina aldrig igenfyllda grafvar för de flyktige
vandrarnes-väg. Ett steg till, och de skulle för evigt hafva sjunkit dit
ned, försvinnande från folkslagens ättelängder.
Men när de stapplade hän mot midnattens kuster, var det
dock ej till den dunkla, bortglömda undergången, de leddes.
Väl aflägsnade de sig städse mer och mer ifrån det Thabors
höjder, hvaremot de första strålarne af Kristi förklaring på
jorder sig brutit. Men liksom verldsomseglaren, ehuru han allt
mer och mer tyckes afiägsna sig från hemlandets kust, i sjelfva
verket åter är det närmast, när han skridit längst derifrån, så
nalkades våra förfäder, ehuru vallfärdande, som det tyckes allt
längre bort ifrån den heliga grafven, likväl allt närmare det
ljus, hvilket derifrån utströmmande skulle skina klart öfver de
mörka landen. Allt närmare gingo de den dag till mötes, då
den profetia, som klingade från Davids harpa om Herran, skulle
gå i fullbordan, då Han skulle vara rådandes ifrån det ena
hafvet till det andra.
Ja! Ej från de nejder, öfver hvilkas berg solen går upp,
var det bestämdt, att kristendomens ljus skulle flöda ned till det
finska folket. Det utgick till vår fäder från trakter, der dagarne
blifva de längsta, när det engång sent omsider hunnit till
midsommar: från Norden. Ej så snabbt som de med bäfvan sedda
vikinga-flaggorna, hvilka nordanvindarne kastade mot söderns
kuster, flög från Södern upp mot Norden den andas fläkt, som
skakat hvartenda hjerta i de nejder, från hvilka hela folkslag
strömmat mot den heliga klippgrafven, likt oceaner mot en
klip-pig ö, ställd i deras medelpunkt. Men ej tidens längd, ej
vägens, som förde till målet, hade mattat kristendomens kraft, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
