Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej nu mer blott vilda ögats dignad!”
Oeli Rudolfo ville upp sig resa
För att triida an sin färd mot hemmet,
Det så länge öfvergifna, glömda.
Men hans nederbrntna ungdomskrafter
Lydde mer ej viljan: och han dignar
Till den mark, han tyckte bränna foten.
Ögat såg mot Norden. Stilla böner
Sväfva än kring läpparne, som bleka
llviska, såsom aftonfläkten hviskar
Uppå fallna löf; och modersnamnet
Ilöres ofta uti denna susning.
Andehviskningen till ord nu bindes:
aModcr min, dig säger ju ditt lijerta,
Att i denna stund din Rudolf minnes
Med ett jordiskt minne sista gången
All din huldhet. Sänd till mig, o moder,
Din välsignelse! Från himlen kommen,
Af ditt hjerta, öppnar den Guds himmel.”
Salighet sig lägrar kring hans väsen,
I)å han menar, att han bönhörd blifvit,
Att hans moders röst röjs i den sången,
Hvilken flöt från höjden till hans öra.
Ifrån klostret, fridens dnfvonäste,
Bygdt på vilda berget, sången ljuder;
Helsar under fromma klockors ringning
Själens och naturens morgonklarhet.
Och den sången ej förklinga hunnit,
När Elviras famn till graf förbyttes,
Ilvari slöts det, som var nyss Rudolfo,
Ilan, för hvilken hon sin fägring älskat,
Och så bittert sörjt, då den försvunnit.
Men nu sörjde bon allenast honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
