Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H varthän lian vänder sist, inom sig sjelf,
Och hvilkets lumpna skorr all hans förtviflan
Och all hans harm ej tvinga kan till tystnad
Ens för ett ögonblick, så att det icke
Må spärra vägen för den ton af frid,
Som saligt genombäfvar hvarje väsen.
Ej himlens ljus de töcken guldbestråla
Förmår, som utan ro hans hufvud tynga.
Och midt i våren linns ej vår för honom
Mer än för den, hvars låga fiingselhvalf
Är jordens horisont och dagens himmel.
Det stunder funnits i den ynglings lif,
Åt livilken grafven redt det hviloläger,
Der efter långlig tid för första gången
En stilla ro sig lägrat vid hans sida —
Det stunder funnits i hans lif kanske,
Då missljud ur ett inre, sönderbrutet
Utaf hans egen hand, har öfverröstat
De fridsrop, som kring vårens fanor skalla,
Dem lifvet svingar med ungdomligt mod,
I händer, hvilka ingen skuld än tynger.––––-
Dock ho sig dristar att förmätet kasta
Den första stenen för att fälla domen.
Som hvilar uti högre makters hand!
Ho vågar bryta stafven öfver den,
Hvars vandringsstaf har krossats utaf döden!
Anklagelsernas tunga stelnar stum
Vid griften, Mksom griftens egen tunga,
Och endast klagans ljuder der ännu.
Vid grafven lutar sorgen ned sig tung,
När helst dess saknad följer bort ett lif,
Hvars ström har dit förrunnit alltför tidigt;
Men dubbelt tung, när detta lif har druckits
På förhand bort — af torra heden, som
Försåtligt till sig lockat Hnga vågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
