Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
**
af förhållandet mellan möjlighet och verklighet. All vexling
blifver bestämd såsom öfvergång frän möjlighet till verklighet, och
innehållet blifver derigenom blott till formen förändradt. Denna
formförändring är öfvergång från medvetslöshet till medvetande
och medvetandet är verksamhet och såsom sådan äfven
rö-rörelse. Antagandet af möjlighet och verklighet såsom
grundmotsatsen i den gifna verkligheten utgör således grundtanken
i den förklaring af det oändligas verklighet, som af Schelling
och Hegel blifvit gifven. Då denna grundtanke af Hegel
blif-vit fullständigast och följdriktigast utförd, så fästa vi oss här
uteslutande vid honom *).
I afseende på den theoretiska behandlingen af denna fråga
hänvisa vi till en föregående afhandling*), i hvilken vi gjort
henne till föremål för särskild undersökning. Vi hafva der
sökt visa, huru Hegel först bestämmer möjligheten såsom ett
ursprungligen gifvet mångfaldigt innehåll i medvetandet,
hvilket blott behöfver bringas till form af medvetande för att
blifva verkligt. Vidare hafva vi sökt visa, huru Hegel sje5f
kommit till insigt i den motsägelse, som eger rum mellan
antagandet af ett sådant ursprungligt innehåll och antagandet af
medvetandet såsom oändlig verksamhet, hvilken frambringar
allt innehåll Vi hafva derefter öfvergått till granskning af
det försök, som Hegel gjort, att ur möjligheten såsom ren
enhet förklara den gifna verkligheten, och vi sammanfatta här
resultaterna af denna undersökning i följande punkter. Hegel
■) Inom den grekiska phitosophien hade Aristoteles försökt att
förklara ordningen och sammanhanget inom den gifna verkligheten genom
uppvisande af förhållandet mellan möjlighet och verklighet och det med
dessa sammanhängande ändamålsbegreppet. Vi anse oss dock icke här
behöfva undersöka, huruvida han lyckats eller misslyckats i sitt försök,
då Hegel så väl i afseende på frågans uppfattning söm
förutsättningar-nes trogna fasthållande och följdernas riktiga utveckling står öfver sin
store föregångare. Den svårighet, som lade hinder i vägen för Aristo^
teles, var möjlighetens sammanblandning med materien, hvarigenom en
sträng dualistisk skilnad genast från början sattes mellan verkligheten
och möjligheten, formen och materien. Från detta hinder är Hegel
befriad genom Fichtes bevis för omöjligheten af allt förhållande mellan
ja$et ocb nfigot utom detsamma varande.
9) Har Hegel öfvervunnit Dualismen? Upsala 1853.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
