Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stackars varelser! Om det är orätt att älska dem, så måste
man åtminstone beklaga dem. Vi beklaga den blinde, som
aldrig sett solens strålar, den döfve, som aldrig hört naturens
röster, den stumme, som aldrig kunnat ge uttryck åt sina
själsstämningar, men under en skef förevändning af egenrättfärdighet
vilja vi icke beklaga den hjärtats blindhet, den själens döfhet,
den samvetets stumhet, som förvilla den fallna kvinnan och som
gör henne oförmögen att se det goda, att förnimma Gud och att
tala kärlekens och trons rena språk.
Hugo har skapat Marion Delorme, Musset har skapat
Berner ette, Alexandre Dumas har skapat Fernande: alla tiders
tänkare och skalder ha hemburit kurtisanen offret af sitt
medlidande, och någon gång har en stor man återupprättat dem med
sin kärlek och äfven med sitt namn. Att jag så starkt
framhåller detta beror därpå, att bland mina läsare det kanske finns
mången, som redan är färdig att kasta bort denna bok, i hvilken
de frukta att blott finna en ursäkt för lasten och osedligheten.
Författarens ålder bidrager också utan tvifvel till att berättiga
denna fruktan. Må de, som tänka så, inse sitt misstag, och må
de fortsätta, om blott denna fruktan afhållit dem. Jag är helt
enkelt öfvertygad om en princip, som lyder sålunda:
kor den kvinna, som icke af uppfostran undervisats om det
goda, öppnar Gud nästan alltid två vägar, som föra henne dit,
dessa vägar äro lidandet och kärleken. De vägarne äro
besvärliga, de som vandra på dem, sarga sina fötter till blods,
sönderrifva sina händer, men samtidigt lämna de kvar i
väg-snåren lastens dräkt och komma fram till målet i denna
nakenhet öfver hvilken man ej blyges inför Herran.
De, som möta dessa modiga vandrerskor böra stödja dem
och säga till alla, att de ha mött dem, ty genom att
offentliggöra det, visa de vägen.
Det duger inte att helt beskedligt vid lifvets vägskäl resa
upp två stolpar med inskrift på den ena: Det godas väg, på den
andra: Det ondas väg och sen säga åt dem, som komma: Välj!
Man måste som Kristus visa vägen, som från den senare leder
till den förre, åt dem, som låtit fresta sig af omgifningarne, i
synnerhet måste början af vägen ej vara alltför svår eller
förefalla omöjlig.
Kristendomen med sin underbara liknelse om den förlorade
sonen lär oss att vara öfverseende och förlåtande. Jesus var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
