Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Doktorns hemlighetsfulla beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
springer upp för att följa patienterna ut, då jag ringer på
klockan i mottagningsrummet. Han hade inte hört de båda
herrarna gå, och saken förblev en fullkomlig hemlighet. Mr
Blessington återvände strax därpå från sin promenad, men
jag nämnde ingenting för honom om saken, ty uppriktigt sagt
har jag på senaste tiden vant mig att tala så litet som möjligt
med honom.
Nåväl, jag trodde att jag aldrig mer skulle få se ryssen och
hans son. Ni kan därför tänka er min häpnad, då jag vid
samma tid nu i eftermiddag fick se dem komma inmarscherande
i mitt mottagningsrum på alldeles samma sätt som förut.
’Jag får be så mycket om ursäkt för mitt hastiga försvinnande
i går’, sade ryssen.
’Jag måste erkänna, att jag blev högst förvånad’, svarade
jag.
’Saken är den, att när jag kommer mig efter dessa attacker,
är mitt förstånd alltid mycket förvirrat, så att jag knappast
har något minne alls av vad som varit. Jag vaknade, som jag
tyckte, uppe i ett främmande rum och gick under er frånvaro
ut på gatan liksom i ett bedövat tillstånd.’
’Och då jag såg min far komma ut från mottagningsrummet’,
sade sonen, ’trodde jag helt naturligt, att konsultationen
var slut. Jag förstod inte, förrän vi redan voro hemma, vad
som hänt.’
’Nåja’, sade jag skrattande, ’det är ingen skada skedd, om
jag än i går, det måste jag erkänna, kände mig verkligt snopen
och inte visste vad jag skulle tro. Om därför ni, sir, vill
vara så god och gå ut i väntrummet, så får er far och jag
fortsätta den avbrutna undersökningen.’
Under en halvtimme eller så omkring diskuterade vi den
gamla herrns symptom, och sedan jag givit honom en ordination,
gick han sin väg stödd på sonens arm.
Strax därpå hörde jag mr Blessington komma hem från sin
vanliga promenad och gå upp till sig, men endast för att strax
igen komma nedspringande och inrusande i mitt mottagningsrum
alldeles vild av förskräckelse.
’Vem har varit i mitt rum?’ skrek han.
’Ingen’, sade jag.
’Det är lögn!’ gallskrek han. ’Kom upp och se själv!’
Jag översåg med hans grova språk, ty han var halft från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
