- Project Runeberg -  En Dagdriverskas Anteckningar /
139

(1923) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

svepa sin målarrock närmare omkring sig. Hon
såg, hur dimman kom smygande över fältet.
Marianne tyckte, att det såg ut som älvalek
därnere. — Det böljade och steg i en nästan
rytmisk rörelse.

Solen höll på att gå ner och kastade sneda,
purprade strålar omkring sig, som fingo dimman
att skifta i de trolskaste nyanser. Marianne ryckte
lös ett blad från sitt block och försökte måla
dimman. Fåfäng möda! Vilken konstnär skulle
kunna tolka allt vad som ropade i dessa döende
färger! Modlös steg hon upp och fällde ihop
staffliet, stod så ett ögonblick och såg på all
denna skönhet, som ville hon dra till sig allt, allt,
och glömma det i sitt hjärta. Sedan gick hon
långsamt nerför berget.

Därnere i dalen låg hennes hem, den gamla
herrgården, som hon näst konsten älskade högst
av allt i världen! Där hade hon ju växt upp, där
i den stora parken hade hon lekt som barn, där
kände hon till alla gångar, alla gömställen! Det
var också denna trakt, hennes hemtrakt, som gjort
henne till konstnär. Dock var det ej här hemma,
som Marianne Kruse först börjat längta efter att
måla. Hon hade skickats till staden — och det
var här, där hon gick på mörka gator mellan höga
husrader, där det kändes, som om man skulle
kvävas av brist på luft och frihet, det var här hon
gått och tänkt på naturen därhemma; det var här
längtan att måla gripit henne. Så hade hon då
äntligen fått komma hem, och nu fattade hon sin
pensel och gladdes över de oanade krafter, som
funnos inom henne. — Det är en nästan
överväldigande glädje, som bemäktigar sig konstnären,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:28:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagdriv/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free