Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Hon tyckte sig aldrig ha sett ett så vackert snövitt
hår, sådana mörka strålande ögon, aldrig en sådan
vacker mun, som väl ibland var hårt
sammanpressad av smärta, men oftast log. Marianne
måste själv le, där hon gick i sin enslighet, när
hon tänkte på henne!
Nu var hon framme, en ensam lykta sken henne
rakt i ansiktet, och den gamla gårdvaren rusade
glatt skällande emot henne. Hon skyndade uppför
trappan, och med det privilegium hon som vän
erhållit att ej behöva knacka öppnade hon sakta
dörren.
Hennes väninnas arbetsrum var varken stort
eller särdeles vackert. Med Mariannes utpräglade
konstnärssmak harmonierade det ej alls. Marianne,
som var van vid varma färger, mjuka kuddar och
gamla vackra mahognymöbler, tyckte, att rummets
enkla, ja nästan torftiga möblemang verkade kallt
och tråkigt! Många voro möblerna inte heller.
Framför den öppna spiseln, där nu en flammande
stockvedsbrasa sprakade, stodo ett par låga
länstolar, utmed väggarna tryckte sig i en stel rad några
andra stolar av björk, så fanns där ett litet
toalettbord och en kommod och framme vid fönstret det
stora skrivbordet, också av ljus polerad björk.
Här satt nu hennes gamla vän nedlutad med
pannan mot handen. Det var något så djupt
nedslaget över hela hennes hållning, att Marianne
förskräckt blev stående vid dörren.
Hennes väninna måtte ha märkt, att någon
kommit in i rummet — hon vände sig häftigt
om på stolen, och när hon fick se Marianne
därnere vid dörren, sade hon:
— Å, var det Marianne! Stig då fram! Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
